– Jag minns ett möte när ledamöterna till textilarbetarnas kongress i Stockholm skulle utses. Jag var bara 18 år men blev så ilsken över att det var tio karlar som skulle skickas till kongressen, när 95 procent av alla som arbetade inom textilen var kvinnor. Då reste jag mig upp och sa det. Jag föreslog dessutom en kvinnlig kandidat, berättar Anna-Brita.
Inte räddHon var inte ett dugg rädd för att sticka ut. Varför kan hon inte riktigt förklara. Kanske var det hemmiljön med politiskt engagerade föräldrar som fick henne att våga. Hon har gått sin egen väg, vägrade att gifta sig med sin Erik när hon blev med barn. De gifte sig först när Andra världskriget stod för dörren och innan Erik, liksom många andra unga män, skulle skickas iväg till Norrland. Detta är en viktig milstolpe i hennes liv.
– När de unga männen for iväg, fick jag och de andra kvinnorna ta hand om allting här hemma, konstaterar hon.
Första jobbet var på Tuppen, som rullerska. Här blev hon också fackligt aktiv och en talesperson för de andra textilarbetarna. Drivkraften i livet har hela tiden varit att lära sig mera, bli nåt som hon uttrycker det.
– Men det har aldrig varit av högfärd. Jag såg fattigdomen på nära håll. Vi bodde bredvid barnhemmet i Jursla.
Tanken var att Anna-Brita skulle fortsätta att studera efter den sexåriga folkskolan. Pappan hade pratat om att hon skulle studera på folkhögskola men han gick och dog, bara 41 år gammal i blodförgiftning.
Läs hela artikeln i dagens tidning