Studiecirkeln i Studieförbundet Vuxenskolans regi var tänkt att starta i början av september, men ingen har hittills anmält sig. Ann är ändå optimistisk.
- För enormt rädda människor tar det ett tag innan ett sådant här beslut mognar och gör att man vågar att ringa och anmäla sig, säger hon.
Ann är utbildad vårdhundförare, vid Vårdhundskolan i Uppsala och hon använder sina storpudlar Joffie och Amia i olika studiecirklar. När hundarna arbetar kallas de Fia och Maja.
Kunskap om hundens beteenden
Det viktigaste för att motverka sin hundrädsla är att ha grundläggande kunskaper om hundens beteenden och signaler, menar Ann Unosdotter.
- När man är rädd för hundar, så blir man ofta stel, blåser upp sig och stirrar kanske på hunden. Det är ett jättekonstigt beteende för hundar, för just så uppför sig ohyfsade hundar, säger Ann.
Det är också viktigt att ha kännedom om olika hundraser, deras ursprungliga arbetsuppgifter och beteenden, anser hon.
- Det är nödvändigt att bli medveten om hur man uppträder vid olika hundmöten och inte minst om hur våra tankar påverkar oss, säger Ann.
Inte logisk
Hon tror att den vanligaste orsaken till att man blir hundrädd, är att rädslan har överförts från rädda föräldrar. Alla hundrädda har därför inte upplevt någon obehaglig händelse med en hund.
- Rädslan är inte logisk och man kan inte skärpa sig. Det handlar mycket om känslor som drar igång och som man upplever att man inte kan stoppa, säger Ann.
Enligt Ann kan rädslan för hundar vara så svår, att man undviker att gå på stan, till och med slutar att träffa sina barn och barnbarn, eftersom de har skaffat hund.
- Att vara hundrädd är väldigt stressande och tar mycket kraft och energi. Rädslan påverkar även personens anhöriga och deras gemensamma liv, konstaterar Ann.
Hunden attackerad
Men hon är övertygad om att det går att bli av med sin hundrädsla, men man måste själv vilja det .
- Människor har också olika mål. Någon kanske vill våga vara i samma rum som en hund, en annan vill klappa eller busa med hunden.
Trots att hon själv är en hundmänniska, så har hon stor respekt för andra hundar och hon tycker det är respektlöst av hundägare att inte ha sina hundar kopplade.
- Jag hade en irländsk settertik en gång, som blev attackerad av en lösspringande schäfer, berättar hon.
Ann och hundarna jobbar också i verksamhet för personer med grav utvecklingsstörning i Norrköping samt på korttidsboenden/äldreboenden i Katrineholm och Vingåker. Deltagarna gör olika aktiviteter tillsammans med hundarna, som att klappa och borsta hundarna. Enligt Ann tillgodoser samvaron med hundarna grundläggande mänskliga behov, som att bli sedd utan att värderas och få ge och ta emot kravlös kärlek, närhet och beröring.