Tisdagskvällens mest exklusive gäst i källaren på Arbetets museum var definitivt syriske poeten Faraj Bayrakdar. 60-åringen tillbringade nästan 14 år i fängelse under president Hafez el-Assad och hans efterträdare, sonen Bashar Assad, och överlevde. Trots daglig tortyr under långa perioder. Brottet? Han var medlem i en förbjuden organisation, och chefredaktör för en hemlig tidning som inte sympatiserade med regimen.
Han berättade hur han satt totalt isolerad, i en cell som inte var större än en garderob, under de första sju åren.
Och hur han, vid ett tillfälle, av fängelsevakten, ombads att gråta så skulle mannen låta piskrappen träffa väggen och golvet istället.
– Jag sa till honom: fortsätt göra ditt jobb, bara. Jag klarar mig. Då började han gråta istället. Jag har träffat flera av vakterna efteråt, på gatorna hemma. Nej, jag hatar inte dem. De gjorde bara vad de blev tillsagda, hade de vägrat lyda order hade det slutat lika illa för dem.
Faraj Bayrakdar la också till:
– Piskrappen jag fick var fler än orden jag skrev under de där åren...
Ändå lyckades Bayrakdar skriva sju böcker under åren bakom galler.
Och smuggla dem ut ur det beryktade fängelset i Palmyra.
– Jag skrev på cigarettpapper och sedan ritade jag teckningar till min dotter på andra sidan. På så sätt fick jag ut texterna, berättar han.
Först sedan flera medborgarrättsorganisationer, som Amnesty och Pen, uppmärksammat hans fall släpptes Faraj Bayrakdar fri. Utan några som helst villkor.
– Det är unikt, har aldrig hänt i Syriens historia att någon släppts på det sättet, påminner Faraj som å andra sidan har alla sina tre bröder i fängelse för liknande "brott". Själv fick han så småningom asyl i Sverige och vågar nu inte återvända till hemlandet.
Houssam Itani, journalist på den libanesiska tidningen Al Hayat i Beirut, gav sin version av arabvärldens bekymmer – och den var inte klädd i svart eller vitt.
– Efter revolutionerna under den arabiska våren, som blev semifiaskon, bevittnar vi en komplicerad situation i flertalet av länderna. Det råder kris på tre håll, socialt, en politiskt och religiöst. Anden är utsläppt ur flaskan, det går ju inte gärna att stoppa in den igen, sa Itani.
Han påminde också om att 1,2 miljoner libaneser – i en befolkning på totalt fyra miljoner – befinner sig på flykt.
Någon av åhörarna undrade också om massakern på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris rentav kan hjälpa till i kampen för det fria ordet?
Den frågan fick inget kristallklart svar.
– Kampen mot terrorismen blir lång och har bara börjat. Och fenomenet är ju globalt. De som slog till i Paris var franska medborgare, uppväxta i storstädernas segregerade förorter, muslimer och tränades till terrorister i Jemen. Det är inte bara ett problem för länderna i arabvärlden.