Anders Isaksson är död. Han avled hastigt natten mot lördag i sin stuga ute på Ekerö. Mina tankar går till hans familj och till hans stora vänkrets. Budet nådde mig vid lunchtid på lördagen. Som alla plötsliga dödsbud känns meddelandet om Anders bortgång helt overkligt. På torsdag skulle jag tillsammans med många andra gå på hans releasekalas för den nya boken om Georg Adlersparre som nästan ställde till en revolution för 200 år sedan. Anders har arbetat med boken under flera år. För bara några månader sedan träffade vi på varandra i Stockholm. Anders kom på sin cykel i uppförsbacken mot slussen. Jag var på väg åt järnvägsstationen efter ett möte på Kommunförbundet. Anders var entusiastisk och glad – boken var klar. Vi talade om inrikespolitikens vändningar. Ingen jag känner var mer intressant och oförväntad att prata politik med än Isaksson. Han hade alltid en egen och klurig vinkel på saker och ting. Hans enorma arbete med böckerna om Per Albin Hansson och den unga demokratin/socialdemokratin hade givit honom insikter och kunskaper som få. Hans korta bok "Alltid mer-Aldrig nog" som kom för ungefär 15 år sedan gjorde Isaksson till en centralperson i debatten om välfärdsstatens konstruktion och uppgifter.
Under de senaste tjugo åren har Anders varit en viktig person i mitt liv. Otaliga gånger har vi talat med varandra. Oftast var det jag som ringde för att diskutera något, ha hjälp med något, få synpunkter på ett uppslag eller idé.
Han var som ett slags mentor för mig när jag var ny och färsk riksdagsman. Som erfaren journalist, skribent och författare gav han mig många råd och tips i mitt arbete på Folkbladet.
En del långa middagssittningar blev det också.
Jag saknar honom något oerhört.
Anders Isakssons anhöriga vill att vi träffas på torsdag kväll som bestämt. Det blir inget releasekalas utan en minnesstund. Anders böcker kommer att vara där. Vi får trösta varandra.