Amani har fått betala ett högt pris

Jemen ligger längst ner på arabiska halvön, inklämt mellan Saudiarabien och Oman. Ett fattigt land, där många av de 23 miljoner invånarna är analfabeter. Proteströrelsen, inspirerad av den arabiska våren, har varit igång sedan ett år.

I huvudstaden Sanaa tog det hela emellertid sin början redan flera år tidigare.

- År 2007 började vi kvinnor gå ut på gatorna och kräva våra rättigheter. Varje tisdag gick vi ut, jag var med ända tills jag flydde, säger Amani.

Hon lär sig nu svenska. Till svåra och viktiga ämnen, som detta, föredrar hon dock engelskan.

- Många chockades av att se oss demonstrera. Fram till dess hade kvinnorna levt i skuggan, bara varit andra klassens medborgare.

- Männen bestämmer över oss; pappa, make eller bröder. De flesta kvinnor har ingen egen inkomst, men det här gäller även för kvinnor som har arbete. Och att anmäla en misshandel i hemmet till polisen, det är helt meningslöst.

- Hälften av kvinnorna i Jemen är illiterata. De har brist på både information och medvetenhet, många är som hjärntvättade. Trots det kom det många kvinnor till oss. Vi blev attackerade av militära styrkor, och många arresterades. Många kvinnor har också torterats.

Något längre tillbaka var kvinnornas frihet i Jemen större än nu, och så förblev det också i stort sett fram till 1994. Men då fick, i inbördeskrigets kölvatten, det islamiska partiet allt större inflytande över politiken.

Militären och polisen finns ju ständigt där, men svårast att hantera är kanske ändå trycket från den egna familjen.

- Min familj gav mig inget som helst stöd. Pappa sa att du har ju ett bra jobb, ett bra liv. Så håll dig lugn nu, njut av det du har i stället för att demonstrera. Vi har ingen demokrati i det här landet, så var inte dum nu...

- Men jag engagerade mig. Jag arbetade åt FN, och jag hade allt; hus, bil, vänner. Jag levde på ungefär samma nivå som svenskar gör. Därför blev det som en chock för mig att komma hit Här i Sverige hade jag ju inget, jag måste starta om från noll. Och jag var helt isolerad.

Om händelserna som ledde fram till flykten vill hon inte tala; det är en svart sida i hennes liv som hon bara vill slänga iväg. Men här är hon nu, sedan december 2010.

- Hemma kunde jag jobba 15 timmar om dagen. Så det var en stor besvikelse när jag märkte, hur svårt det är att få ett jobb i Sverige om man inte har ett namn som slutar på "son".

Men samma driftighet, som därhemma fick henne att ta steget in i upprorsrörelsen, har i det nya landet redan lett fram till att hon har ett deltidsjobb.

Samtidigt som hon läser svenska för invandrare på Komvux är hon konsult åt Lernia i ett integrationsprojekt tillsammans med Arbetsförmedlingen. Hon talar arabiska, engelska och franska och är väl hemmastadd i internationella konventioner m m.

Men allt är ju sannerligen inte bra i Sverige heller, och Amani har en hel del att säga bland annat om det pågående slöseriet med kompetenser. Invandrare med kvalificerade utbildningar tvingas stanna hemma och i stället för att få jobb kanske drabbas av depressioner. För hennes egen del hade det också gått lättare att få jobb i Holland, Tyskland eller Danmark.

- Den svenska regeringen måste verkligen tänka till om integrationspolitiken, säger hon bestämt.

Likväl är Amani nu inställd på att stanna här, och framöver förhoppningsvis kunna jobba med något internationellt.

- När du älskar ditt land är det som när du älskar din man. När de krossar ditt hjärta, då återhämtar du dig aldrig riktigt från det. Och nu känns det som att jag hör hemma här.

- Om jag i en framtid skulle flytta tillbaka, då måste jag starta om mitt liv från noll igen. Och det vill jag inte göra en gång till. Dessutom kommer det att dröja. Som det nu är sitter ju den gamla regimen kvar, med USA:s stöd. Hon är, säger hon, mindre optimistisk nu än när den arabiska våren blommade upp för ett år sedan.

- Nu ser man, hur de internationella intressena leder till nya dåliga regimer här. Hur USA stödjer islamistiska partier som det i Tunisien, som har helt extrema åsikter i kvinnofrågan.

- Idag är det inte presidenten utan den amerikanska ambassaden som styr i Jemen. Men vi vill inte att USA ska försöka lära oss demokrati, vi vill inte ha den "demokrati" som Irak fick. USA, vi kan själva bestämma! Lämna oss i fred! säger Amani Al Houbashi.

En 29-årig jemenitiska, och numera i Norrköping.