Under somrarnas vackert-väder-dagar invaderades den populära serveringen av söndagsfirande familjer. Skaran av servitriser ilade trappa upp och trappa ner vid paviljongens entré med brickor fulla av kaffe, te och saftbeställningar.
Så var bilden här vid Norra promenaden i gångna decennier.
Den tidens chefsdirigent för Norrköpings orkesterförening tog initiativ till at ge sommarkonserter vid kakhuset. Dirigenten var den skicklige och uppskattade Heinz Freudenthal. Sommarpubliken bjöds fin konsertmusik vid serveringen och den hördes på gatorna omkring och in i Järnvägsparken. Det är nog inte fel att tänka att publiken vid borden upplevde wienerstämning när Strauss stod på repertoaren. Här i blommande grön miljö.
Så småningom utvidgades underhållningen. Det blev musik- och sångcafé. Sång ja, när allsång började komma i ropet i Sommarsverige. Suveräna allsångsledare som Gösta Elweroth och Nonne Hall gjorde Norrköping till en stor allsångsstad. Bredvid Kakhuset fanns en estrad för orkester och artister. Allsångskvällar speciellt var det mer än fullsatt kring serveringen och tusenden stod i Norra Promenaden och utmed Stallgatan som gå gick mellan Slottsgatan och Promenaden. Körerna utmed respektive gata inspirerades till att försöka övertrumfa varandra i mäktighet.
I ett allsångshäfte från 1960-talet med ca fyrtio låtar kan man än idag hitta de flesta i repertoaren på Skansen, Liseberg, Gränna och Brådtom.
Stadens egen låt som tonade ut, var skriven av den kände fotografen Carl Werngren och tonsatt av kapellmästare Hugo Hellström, var inte sämre när Ulf Lundell senare sjöng om stans södra promenad.
Så här skaldade Werngren i en vers: "Jag vet en stad med Kakhus vid sin norra promenad; där sången och musiken tonar från sin estrad; där fallen brusar mäktigt omkring gamla Knäppingsborg; och skvallret har sitt eget torg".
"Ä dä Norrkööping dä, vrålar kören på Stallgatan. "Dä är Norrkööping dä", svaras i Norra Promenaden. "Min och din och våran egen lilla stad" avslutar körerna gemensamt refrängen.
Kakhuset hade sin tid, men allsången där avklingade på 1950-talet när det också började planeras för ett nytt Folkets hus, färdigt 1956. Vid nya restaurangen i Konsums regi fick Kakhuset en annorlunda uppföljare. Det togs ansvar för att fortsätta en trevlig tradition. Teaterchefen vid Arbis, Elis Utter, hade upptäckt Berit Malmqvist som blev långvarig primadonna i Norrköping. Hon ställde upp i en allsångsledartävling vid nya Kakhusets sommarservering och den vann hon. Det ledde till att hon fick ansvaret att leda kvällarna med allsång i nya banor. Norrköpings kommun, ABF och Konsum arrangerade de populära sångmötena.
I en annan del av stan, Vasaparken, kom det till ytterligare en sommarservering. Fridtunatäppan hette den efter traktens namn intill Söderköpingsvägen och mitt emot Konstmuseets gavel.
I grönskan där startades också allsångskvällar. Till estraden där engagerades estradörer som Arne Ullbrandt, glad möbelhandlare från Bråddgatan och charmören Eje Söderman. De fick också fart på folks sångarkraft, kanske ibland mer kraft än skönsång.
Men hade Lisa Tilling varit där hade hon, som ni vet, sagt att alla kan sjunga. Mycket publik, även folk från Söderköping, stannade till här när de var på väg hem. Vad mera här. Arrangörerna bjöd på mannekänguppvisning. De sträckte ut en catwalk genom serveringen. I samarbete med klädhandlare visades tidens mode som ett led i underhållningen.
Fridtunatäppan var också ett trivsamt ställe att njuta sommaren på. Men också den epoken og slut. Alldeles i närheten finns en liten estrad, men det är inte så ofta numera som någon uppträder där. På platsen är idag en labyrint med Törnrosa i centrum, klädd i grönska av årstidens nyanser.