Det var i det sena 1980-talet som Astrid Sjöborg, född Norlin, berättade för Folkbladets läsare om barndomsjular på det gamla Saltängen.
Hon mindes hur världen förvandlades, när snön föll över fabriksstaden. Slamret av hästhovar och vagnshjul mot kullersten försvann in i en förunderlig tystnad, där även pinglandet från hästarnas klockor blev så annorlunda.
Inför julen hade det fejats för fullt hos Norlins, med kakelugnsluckorna som lilla Astrids ansvar. Med allt avklarat lägrade sig sedan en så underbar frid över allt och alla.
På några gamla fotografier fanns släkten, med den sjuåriga Astrid, samlad år 1917. Till julen slaktades grisen, som morfadern hållit sig med ute vid Ståthöga. Han såg även till att luta fisken, med lut som han själv utvunnit ur björkaska.
På julbordet fanns skinka, sylta och fläskkorv från grisen, bröd och ost, sill och svagdricka. Starkare drycker var uteslutna, för här var alla helnykterister.
Julklapp fick man som barn en enda, inte fler. De vuxna fick inga alls. Men jul var det, och av julstämning hur mycket som helst på Norra Strömsgatan 39, då i slutet av 1910-talet.
En annan gång var det Bengt Ribberfalk – av mången ihågkommen som den glade, ständigt sjungande fönsterputsaren – som i Folkbladets spalter mindes oföränderligt vita barndomsjular. Vi har då hamnat i Röda stan åren kring 1930.
Inne i stan med dess fina affärer strålade det från tusende lampor. För en och annan var Svea-Basaren på Nya torget det verkliga eldoradot. Där köpte Bengt en julklapp till sin mor, en tesil som kostade 30 öre.
Och, oförglömligt: ”På Upplandsgatan fanns det en liten leksaksaffär i en källare, och där stod jag många, många gånger och tittade på en liten brandbil med stor stege, som drogs av två hästar.
Den vågade jag inte ens hoppas på att få, den var så dyr. Men farfar betalade av lite i taget på den i flera veckors tid, och på julafton fick jag den. Det är sådant som man aldrig glömmer”, sade Bengt Ribberfalk.
Hemma hos farföräldrarna brann ljusen i kandelabrarna. Man spelade julsånger på trattgrammofon, och farfar sjöng till sitt dragspel. Julaftonen avslutades gärna med en promenad under stjärnhimlen, från Röda stan ner genom Gjuteriets gamla bebyggelse (numera huskolossernas Marielund).
Så över till år 1938, och till den vita världen med Järnvägsparken upplyst och Centralstationen där bakom. Detta kan mycket väl vara själva juletiden. För den var, inhämtar vi i Östergötlands Folkblad, riktigt vit det året.
Några dagar före jul hade snöflingorna börjat singla ner, och dagen efter hade väldiga drivor tornat upp sig. 150 arbetslösa fick påhugg inom snöskottningen.
Elva hemlösa uppsökte på själva julaftonen Sandbyhovs luffarhärbärge för att få logi för natten.
I Promenaderna provade ungdomar sina nya julklappsskidor.
Östergötlands Folkblad noterade, hur ljuset strålade över hela staden. Rentav lite slösaktigt, tyckte skribenten, som nog hade minnen från mer ljusfattiga tider.
Ljusfattigt, nåja. En stad i ljus tyckte man sig ha redan i Norrköping av år 1873. I ett klipp från Norrköpings Tidningar läser vi om hur någon söndag före jul det året butiksfönstren ”strålade i sin mest förföriska glans”.
En riktigt gammal tradition var julmarknaden på Tyska torget, med kärlek och saknad beskriven i mången minnesteckning. Såsom i Torsten Fogelqvists (född 1880) självbiografiska Från ungdoms- och vandringsår:
”Kyrkan brann med stilla glans. På torget utanför fortgick ännu i elfte timmen julmarknaden. Hornlyktor, glaslyktor och papperslyktor flämtade bland pepparkaksbodar och leksaksstånd.
Luften vimlade av flingor, och i snöskymningen hördes den gamla klockans allvarsdova klang...”.
Sagoskimret kring denna julmarknad kan nog förklaras med, att det är i barndomsminnen som den alltsomoftast har beskrivits.
Ett helt annat perspektiv på liv och leverne under denna ”romantiska” tid hade däremot den vid det laget över 80-årige förre polismästaren Mauritz Edelstam, när han på 1920-talet erinrade sig gamla tiders jular. Då brukade det, kunde han förmedla, vara fullt i arresten. Och julmarknaden på Tyska torget, den var ett riktigt otyg:
”Där handlade praktiskt taget inga Norrköpingsbor, utan det var en mängd kringvandrade tjuvstrykare och bondfångare som brukade samlas för att slå en slant i julbrådskan. Dessa stulo emellertid lika mycket som de gjorde affärer för”.
Fram emot slutet av 1800-talet hade denna julmarknad också helt tjänat ut. Och redan år 1873 hade man kunnat läsa i tidningen, att den var i utförsbacken.
Det hade blivit klent med folk där. Detta var heller inte att undra över, med tanke på hur det bland ”stadens numera till största delen eleganta butiker finnes ju allt hwad man behöfver i julklappsväg”.
Så tyckte man alltså redan år 1873, i Norrköpingsjulen för 140 år sedan.