Häromdagen besökte jag ett litet sjukvårdsföretag. I september startar de en vårdcentral. Entusiasmen var stor runt bordet. Läkarna och syrrorna som startat företaget såg verkligen fram emot att få arbeta med ett offentligt uppdrag. De har undersökt hur de på bästa sätt ska se till att deras utbud av sjukvårdstjänster ska svara upp mot människornas efterfrågan. De planerar till exempel öppna möt-en-doktor-mottagningar på morgnarna och kvällsöppet ett par dagar i veckan. Mentalt var de också helt inställda på att ändra alla sina planer när verksamheten drar igång. Det är ju först då som de i skarpt läge får reda på vad deras patienter verkligen vill ha.
De har fram tills nu kört en ren privatmottagning. Där har de tagit emot försäkringspatienter, genomfört hälsoundersökningar, vaccinerat utlandsresenärer och undersökt människor som behöver hälsointyg för till exempel körkort. Privatfinansierad vård har förvisso växt under det senaste decenniet. Men likafullt är privatvården en tanig planta jämfört med den offentliga sjukvårdens trädgård.
Sjukvård är ingen vanlig marknad. Ytterst få av oss betalar själva för sjukvårdens tjänster. Några hundra miljarder av de skatter vi betalar in varje år används för att finansiera sjukvården. Grundtanken är att de folkvalda politiker som har hand om skattepengarna ska bestämma hur sjukvårdens intäkter ska användas.
Det grundläggande sjukvårdspolitiska beslutet slår fast att vården i första hand ska ges till dem som har störst behov. Högst rimligt förstås. I normalläget får vi väl anta att medborgare som uppsöker sjukvårdens tjänster också har behov av dem. Det är upp till sjukvårdens professionella medarbetare att avgöra om någons medicinska behov är större än någon annans. Ingen vettig människa har invändningar mot att den lätt febersjuke får stå tillbaka om det kommer in en traumapatient på akutmottagningens väntrum.
Akutmottagningen är dock ingen lämplig metafor för sjukvårdens totala utbud av tjänster. Huvuddelen av sjukvårdsuppdraget handlar om sådant som planerade operationer, besök för småskavanker på vårdcentralerna, äldresjukvård, barnsjukvård och återkommande återbesök av människor med kroniska sjukdomar. Dessa människors efterfrågan av sjukvård är synonymt med behov av sjukvård.
Låt vara att det upplevda behovet inte alltid håller streck för en strikt medicinsk behovsanalys. Denna konflikt mellan upplevda och medicinska behov ligger emellertid i korten från början. Bara några få procent av befolkningen är så pass medicinskt utbildade att de för egen hand kan avgöra sitt vårdbehov. Därför går vi till doktorn för att få våra eventuella sjukdomstillstånd uppkollade.
För de allra flesta som söker sig till sjukvården är det sålunda ett tankefel att ställa behov mot efterfrågan. Tankefelet har säkerligen sin grund i sjukvårdens solidariska skattefinansiering. Sådant som är solidariskt betalt ska också användas solidariskt. Efterfrågestyrd vård betraktas slentrianmässigt som ett slags hot mot behovslinjen i Hälso- och sjukvårdslagen.
I valrörelsetider brukar det mer abrupt uttryckas som att människor med tjocka plånböcker inte ska kunna tränga sig före i vårdkön. Inga invändningar från min sida där heller. I vart fall inte på det retoriska planet.
Tjocka-plånböcker-argumentet har dock svårt att klara en verklighetskoll. Försäkringspatienter tränger nämligen inte ut några offentliga patienter. Privatvården erbjuder hög tillgänglighet och snabb bot/lindring på särskilda kliniker.
När de privata utförarna nu blir fler inom det offentliga sjukvårdsuppdraget hoppas jag att företagstänket ska sprida sig i vidare kretsar. Tankefelet behöver korrigeras. Offentlig vård ska givetvis inriktas på att svara upp mot folks efterfrågan. Det är det bästa sättet att fånga in sjukvårdsbehoven.