Igår var det den Internationella afasi-dagen och på tre platser – på Vrinnevisjukhuset, Mirum galleria och i Ingelsta – fanns Afasiföreningen i Norrköping ute för att informera om afasi. Peter Skippari och Sara Landqvist, har båda drabbats av afasi, stod i Mirum galleria. De vittnar båda om att kunskapen om afasi är dålig.
– De flesta vet ingenting, säger Sara Landqvist.
Själv drabbades Sara av afasi för tio år sedan – när hon bara var 27 år gammal.
– Jag satt i rullstol och kunde bara säga ja och nej. Men jag sa ofta ja, när jag menade nej. Det blev jättetokigt, berättar hon.
Afasi kan yttra sig på olika sätt.Det kan handla om att man har svårt att tala, inte förstår tal, blir trött i hjärnan, får svårt att minnas, men ofta är intellektet oförändrat. När man snabbt möter Sara Landqvist och Peter Skippari kan man ta dem för helt friska personer.
– Men bara att vara ute och informera så här under en dag tar på krafterna. Hela morgondagen går bort, det blir en vilodag, säger Peter Skippari.
Att handikappet är osynligt skapar naturligtvis jobbiga situationer i vardagen.
– I kontakt med myndigheter får jag ofta säga att jag har läs- och talsvårigheter, säger Sara.
Peter Skippari har levt med afasi i 4,5 år och har fått tillbaka talet. Men vissa saker som han gjorde förr, klarar han inte längre av. Ett exempel är att läsa böcker.
– Tidigare älskade jag att läsa, men det fungerar inte längre. Jag orkar bara en sida, och nästa gång måste jag läsa samma sida igen för att komma ihåg.
– Man får börja om från början, på ruta ett. Jag minns när jag skulle åka buss och fick fråga föraren hur jag skulle göra. Han blev irriterad, tog mig för en idiot, men visade snabbt hur jag skulle göra. Jag hängde inte alls med, berättar Peter.
På Vrinnevisjukhuset fanns Tina Cecilia Hansson med sin mamma Eira, som lider av afasi efter en stroke. På ett ögonblick förändrades hennes liv totalt, men även dotterns tillvaro förändrades – afasi är mycket en anhörigsjukdom.
– Det är så olyckligt. I min mammas fall var det en blodpropp från bröstområdet som på två minuter åkte upp och smällde. På grund av en blodpropp kan mamma inte prata idag. Rehabiliteringen efteråt är jättedålig. Har man inga nära och kära som engagerar sig får man ingen hjälp. Då händer ingenting, säger Tina.
Därför bildades Afasiföreningen i Norrköping i december som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan t ex håller kurser i språklig stimulans. Men föreningen samarbetar också med avdelning 1 på Vrinnevisjukhuset för att informera om afasi. Igår fanns undersköterskan Lotta Bohman på plats i sjukhusentrén för att ta blodtryck på dem som ville, eftersom högt blodtryck ökar risken för stroke.
– Men man kan också behöva kolla upp blodfetterna, tipsar Lotta Bohman. Hur kärlen ser ut är ju något som inte ses utanpå kroppen. Stress har också ett samband med stroke. Exempelvis småbarnsförälder med många bollar i luften kan behöva tänka sig för.
011-200454