Det jubiléet har f d stadsmuseichefen och stadsantikvarien kommit på, efter att på senare tid ha gått igenom gamla handlingar från Svenska Färgeritekniska Riksförbundet.
Då på 1930-talet sjöng färgerihantverket på sista versen. Den industriella hanteringen tog över. Inom Riksförbundet fanns idéer om ett riksmuseum, varvid tanken främst gick till Stockholm eller Göteborg,
Men i Norrköping fanns eldsjälar, som gav sig den på att det var hit den skulle; färgarens gård. Staden hade ju också traditioner.
– På 1850-talet fanns här minst 15 färgerier, och fem textilfabriker som också ägnade sig åt färgning. Och nu lade man ner ett enormt arbete på att få till färgarens gård, säger Ann-Charlotte Hertz.
Ambitionen var således ej blott ett museum utan en hel gård, sådan den kunnat te sig i gamla hantverkstider.
En utgångspunkt var, att Tekniska elementarskolan infört utbildning i just färgeri. Man ville då förlägga färgarens gård i direkt anslutning till skolan.
Nu var det så lyckligt, att skolbyggnaden fram till 1926 varit lasarett. Den gamla lasarettsparken, Strömbacken, sträckte sig alltjämt hela vägen ner till Strömmen. Över denna park tog nu Färgargården form.
Det hela tog så smått sin början år 1929. Flera av kommunens ledande män engagerades, liksom några av tidens experter. Men framför allt var det två eldsjälar – far och son – som såg till att idéerna blev verklighet.
Emil Skiöld, en grosshandlare som köpt upp de båda gårdar som numera utgör Stadsmuseet, var också inne i färgeribranschen. Han tiggde nu ihop pengar och lät lagra insamlade färgeriföremål i lusthuset på Speyermans holme i Strömmen.
En av sönerna Skiöld drev Norrköpings Färgeri i faderns lokaler, i vad som idag är entréhall till Stadsmuseet. Denne for nu land och rike runt, till i stort sett vartenda färgeri som det fanns något kvar av.
I Dalarna – Dala Floda och Gagnef – hittade han ett par byggnader som skulle passa precis.
– Det var en lång resa från Dalarna. Man försökte få fri frakt på järnvägen, som Tekniska museet hade. Det gick inte. Men man kunde få fraktlindring, om lasten gick som ”träbråte”. Så blev det också, säger Ann-Charlotte Hertz.
Men inte nog med detta; för sakens skull reste Nils-Gustaf Skiöld också jorden runt. Bland annat fyndade han i japanska Kyoto.
Den 20 maj 1939 var det dags för invigningen, med ett stort antal inbjudna. Radions Sven Jerring var där och hade också med sig sin bror Nils, som filmade evenemanget.
– Jerrings referat sändes på radion samma kväll. Men vart filmen tog vägen, det vet man inte. Den kanske ligger någonstans, säger Ann-Charlotte Hertz.