Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

40 års kamp om spåret

Redan för 40 år sedan började diskussionerna om en spårväg till Hageby och Navestad. Stig Sundström, under många år kommunalreporter på Folkbladet, har följt debatten ända sedan dess. Och han är fortfarande engagerad i frågan. Här skriver Stig om sina intryck - och turerna kring utbyggnaden.

Foto: Sandberg Niclas

NORRKÖPING2007-11-17 00:05
Stig Sundström
Spårvagnsfrågan i Norrköping har blivit en evig långbänk. Det är runt 40 år sedan spårväg till Navestad kom på tal. Men än är den osäker. Det bodde mycket folk i Hageby och det skulle bli många också i Navestad, så det vore bra med spårvagn dit ut. Nostalgikerna blev säkrare över att få behålla sina kära vagnar och blev glada över idén. Men när blir det? Hindren har varit och är många. Några kilometer spårväg lokalt i Norrköping intresserar inte riket och inte heller länet. Därför har den haft svårt att få prioriterad plats i Vägverkets och Banverkets turordningslistor. Gatuspårvagn är ingen stor sak i Sverige. Att kollektivtrafiken gick med årlig förlust gjorde också politiker och tjänstemän osäkra inför framtiden. De måste få svar på frågan avveckla eller behålla och bygga ut. "Det ska inte bli något lägga ner," röt Manne Jarméus på sin tid som kommunalråd.Det var spårvagnen över öster det gällde, någon gång under 1970-talet.På min gamla skrivmaskin, som i ålder nästan tävlar med de äldsta i bruk varande spårvagnarna, skrev jag 1980 följande citat: "Norrköping får inte mer spårvagn än idag om inte riksdagen beslutar om ett kraftigt utbyggnadsstöd". Kommunalrådet Karl-Erik Wernersson "satte ned foten", som det numera heter, i en kommentar till KOLT, en utredning om kollektiv lokaltrafik. Där föreslogs upp till 80-procentligt statsbidrag.Från 1970-talets mitt och över hela 1980-talet debatterades intensivt om spårvägens vara eller inte vara. I början av 1982 gick Norrköpings Tidningar ut med ett "Upprop för spårvagn". Det pågick i flera veckor. Var 500:e namninsändare belönades med ett 70-kort.Artiklar och reportage infördes jämsides och innehöll ibland grovt baktalande av buss i kollektivtrafiken. 11000 namn kom in till tidningen. Norrköping hade 118000 invånare.Hösten 1983 skrev en utredning att de flesta Norrköpingsbor betraktar spårvagnen som en självklar del av bilden av den egna staden. Där ser ni, alla vill ha spårvagn, var en nära tolkning. Men alla spårvagnsvänner fick ändå ingen lugn och ro, 1984 sa den nya lokaltrafiksdirektören Harald Asplund att han själv föredrog buss framför spårvagn. Hans skäl var att kunna spara 10 miljoner. kronor årligen och att det skulle komma bussar som var vänligare mot miljön. I lokaltrafikens tidskrift NL-nytta uttalade trafikmästare Karl-Axel Sköld i samband med sin pensionsavgång att det var fel att behålla spårvägen. Både ekonomiskt och trafikmässigt fel."Har man linjer med god balans i ändarna och mycket folk på ömse sidor om spåren kan det nog gå bra med spårväg. Men Norrköping är väl inte precis någon lyckträff som spårvagnsstad."Det sa lokaltrafikens tekniske chef Tore Gustafsson. De här experternas uttalanden väckte nytt tvivel om vad som skulle ske. Det var nog ganska djärvt att vara så ärlig som de här tre tjänstemännen.Fanns något att hämta i Tyskland? 1986 reste en delegation till miljonstäder därnere för att försöka lära sig. Där såg de ledspårvagnar och tänkte att sådana skulle lämpa sig väl för Hageby-Navestad. Åtta år senare handlades begagnat i Duisburg. Så här skulle spåren dras. Från Trozelligatan runt Sankt Johannes kyrkogård, vidare över Söderleden fram till Egna Hem. Där bredvid skulle det dras över koloniområdet ned till Hagebygatan. Genast blev det protester. I kommunfullmäktige vädjande kyrkopolitiker om att få reservera marken till begravningsplats.De som bodde i Egna Hemsområdet vädjade om att slippa spårväg utanför knutarna. Man ville inte ha området insnärjt av trafik. Någon tid efter försvann kolonilotterna. Där blir aldrig spårväg. Med en spårvagn på omslaget till 1988 års budget- och investeringsprogram samt en miljon kronor till projektering togs ett steg framåt. Men något senare på året visar det sig att länets vägbyggen hela tiden ligger före spårvägen i statsbidragskön. Spårvagnen debatterades ändå vidare och till tidigare experters personliga meningar kommer nu gatudirektören Gunnar Halfvarssons: "Spårvagnen är fel ur transportekonomisk synpunkt, men skrotas den skulle jag sakna den."I slutet av 1990 visades en skärmutställning i Hageby Centrum där dragningen genom stadsdelarna presenterades.Efter utställningen växte fram nya åsikter och insikter. Kritiker menade att politikerna gjort spårvagnsfrågan allt för helig. Partierna ryggar inte för investering i kvartsmiljardsklassen, trots redan sprängfylld budget- och investeringsprogram. Men strax före jul vändes mjuk tvekan till hård tvekan. Nostalgi betalar inte spårvagnen, det behövs mer realism var åsikter som inte hörts så ofta tidigare. "Mitt ja till utbyggnad om statsbidraget blir upp till 100 milj," sa oppositionsledaren Stefan Hagfeldt. "Man får inte stirra sig blind på spårvagn, det finns andra miljövänliga alternativ," sa miljöpartiets Stefan Arrelid. Oppositionen vacklar i spårvägsfrågan. Gustav Boija (fp) sa att många utan vidare sagt ja utan att det förelegat konkreta kostnadsredovisningar. Det är omöjligt att utgå från att det är en enorm opinion för spårväg. Politikernas uttalanden visade helt andra tongångar än under decennier före.Fullmäktige i februari 1991 - valåret - visade klart att Norrköping inte hade någon ekonomiskt beredskap - och intet statsbidrag för spårvagn till Navestad. Det har gått upp att spårvägen endast angår Norrköping. Men socialdemokraterna med Kaj Krantz i spetsen skulle ändå gå till val för utbyggnad. Vänsterpartiet följde med.Tidigare kampanjtidningen NT skrev nu att ansvariga politiker har drivits av något som kan kallas storstadshybris, kombinerad med ekonomiskt lättsinne. Borgarna vann valet. De hade i valrörelsens elfte timme utlovat en "vårdgaranti" för spårvägen. Den gick ut på att lappa och laga vagnar och nät för att hålla 15-20 år till. Ville väljarna inte mer? 1993 fanns en chans på stadsbidrag med 40 miljoner kronor men någon entusiasm för att ta emot det fanns inte bland de nya styrande. Det gick inte med tanke på de stora miljonbelopp som utbyggnad kostade. Efter det här visades också vad tongivande politiker i själva verket ville ha i stället för spårvagn. Arne Jonsson (c) etanolbussar, Gunnar Bredin (m) bussar, Jan-Olov Johnsson (s) trådbuss. Se och pröva åtminstone.Antibeslutet 1993 att bara lappa och laga betydde slut för offensiv spårvägspolitik många år framåt.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping