40 år i bildens tjänst
Arbetets Museum Jean Hermansson Fotograf och filmare
Barn på lekskola, Vietnam -73. FOTO: JEAN HERMANSSON
Foto:
Nu har han ställt samman sitt arbetsliv sedan dess - från det första som var ett beställningsjobb för Byggfacket 1968 - men då hade han ett par ordentliga reportage som erfarenhet, från Dublin där han bodde i två perioder och lät kameran berätta om barnen där och om fattigdomen "som är väldigt uttrycksfull" som han konstaterar.
Också från Paris finns en bildsvit som är urval från ett större arbete, också från slumkvarteren i Marseille.
Många reportage
Under åren har det kommit att bli många reportage, ofta med författaren Folke Isaksson som medarbetare. Bildreportage, böcker och filmer visas nu på Arbetets museum i samarbete med Malmö museum.
Grundtonen är från just 1968 där framtidstron växte sig stark - det skulle gå att förändra världen bara man upplyste om hur orättvis den verkligen var.
Det gjorde Jean Hermansson. Det mest märkvärdiga idag är att se miljöerna från gjuterier och järnverk och från många andra verkstäder i Sverige och inse att det var bara 30 år sedan - ändå är det mesta borta. 70-talets industriarbeten ser knappast ut så här längre, och något gjuteri finns inte heller.
Dokumentären fyller sin uppgift.
Jean Hermansson har idag lämnat det här med stillbilder bakom sig, han gör fortfarande film, men under ett par år har den här utställningen varit aktuell.
Bilderna från verkstadsgolvet kommer från hela Sverige, starten skedde på LM Ericsson. (Det bör ha varit vid den tiden Göran Palm gjorde sitt Ett år på LM och det var flera som berättade i ord och bild om vår samtid och eftersatta arbetsmiljöer. Hermansson jobbade på, nu ser vi bilder i urval, från Volvos gjuteri i Skövde, från Motala Verkstad, Domnarvet, Söderköpings gjuteri, Husqvarna, Värnamo, Olofström. En serie visar lunchrasten som gav tillfälle till kanske tio minuters sömn, "det är både förskräckligt och fint" som fotografen säger idag.
Monotona rörelser
Det väcker ungefär samma känslor som i filmen - vi ser fyra filmer nerklippta till en på en knapp halvtimme - där arbetare utslitna av monotona rörelser samlas till några minuters gymnastik på golvet. Något som skär sig mellan förnedring och omtanke.
Reportagen kom från Guinea-Bissaus kolonialkrig, ("vi blev bombade av portugiserna men man tänkte ju på hur man skulle kunna få en bra bild") från Vietnam i slutet av kriget, ("dom bad att vi inte skulle idealisera dom") från sista året i Francos Spanien med Guarda Civil-poliser som hotfulla skuggor. De visar människorna mitt i, ofta är det så vackert, det som kan vara den svart-vita bildens gissel.
Estetik
- Visst, fotograferandet handlar ju om estetik, det är ett problem, säger Jean Hermansson. Det skitiga och bullriga vill man ju åt. Men då har texterna kunnat komplettera bilderna, men ibland sker också det omvända, att bilden skärper texten.
Det vi ska ha i minnet, är att bilderna oftast är tagna trots förbud, eller i miljöer där fotografen har fått tillstånd men ändå varit synnerligen påpassad. Det har gällt såväl i verkstäderna som i det gamla Spanien. Att bilderna skulle ingå i en bok har varit biljett in någon gång då det stora förlaget har jämnat vägen.
På den tiden när Jean Hermanssons böcker kom ut var det sprängstoff, det är också en bakgrund att minnas. Alla tidningar skrev på sina förstasidor och det väckte jubel eller rasade kritik. En annan tid. Här är historien.
Så jobbar vi med nyheter