- Det är klart att det är stort. Men utan min man som stöttar mig hade det aldrig gått, säger 37-åringen.
Jenny Påhlsson Andersson började som klubbordförande på KL Industri 2008, och det här är alltså den första kongressen. Hon är omgiven av fackliga veteraner från hela landet som glatt hälsar på varandra, de har mötts förut otaliga gånger. De flesta män såklart, av tre hundra ombud är knappt nittio kvinnor.
Ingen självklarhet
Bara att gå upp i en talarstol på en stor kongress är givetvis en prövning för den som inte är van. Det är ju inte bara de tre hundra ombuden, utan också alla andra. Internationella gäster, ombudsmännen, politikerna o s v. Och vi från media inte att förglömma. Här är man i strålkastarljuset.
- Jo, det är pirrigt. Men vi har faktiskt fått träna lite på det där, så jag hoppas att det ska gå bra.
Att Jenny Påhlsson Andersson skulle väljas in i IF Metalls förbundsstyrelse var verkligen ingen självklarhet. Hon var föreslagen som ersättare. Men efter ett avhopp stod hon plötsligt i första ledet och valdes så med acklamation in i förbundsstyrelsen.
Något överraskande kom det alltså. Då gäller det att snabbt få ihop karriär och privatliv. Jenny har tre barn, som visserligen börjar bli rätt stora, och ett bonusbarn.
- Utan min man hade det här varit omöjligt, så är det bara! Han stöttar mig hela tiden. Men nu måste jag ändå stryka en del av mina uppdrag, säger hon.
Många uppdrag
Uppdragen är verkligen många, jag vet inte om jag hinner anteckna alla när hon berättar om dem. Men hon är i alla fall studieorganisatör i IF Metall Östergötland och vice ordförande i SAP Finspång. Ett uppdrag tänker hon absolut inte stryka - det som klubbordförande på KL Industri.
Två dagar
- Jag har bestämt att jag ska vara på jobbet minst två dagar i veckan. Det är ju från början de som valt mig, så det känns väldigt viktigt.
På KL Industri har hon fått med i princip alla i facket, även de unga. Engagemang smittar av sig, tycks hon mena. Om man visar att man brinner för något vill de unga också vara med.
I den här samlingen på kongressen är hon en företrädare för en liten arbetsplats, inte ens sextio medlemmar. Inte mycket i jämförelse med de riktigt stora. Men nu ska hon alltså företräda dem alla i förbundsstyrelsen.
- Nu måste jag gå ut och röka, säger Jenny.
En smula nervositet finns nog inför det som väntar.