30 år i frontlinjen för reggaemusiken

Visst fanns reggaen i Sverige redan då, exempelvis Peps Persson hade gjort sin Hög standard. Men Janne och hans bandkompisar på Mosstorpsskolan i Skärblacka kände inte till genren eller namnet på den.
– Man hade inte samma koll då som nu med Internet. Musik hörde man på skivor och radio, säger Janne och tillägger:
– I dag kan man få ett färdigt koncept på hur man ska spela reggae. Men vår reggae blev en mix av våra tidigare influenser och nya influenser.
Hur lät det – på den tiden?
– Som om man speedar upp back beat reggae till någon form av ska, så sparkar man in lite punk och 70-talsrock. Det var skramligt och hetsigt.
Det var 1979 bandet Kalle Baah uppstod ur Reggaenal orkestern, som i sin tur hade rötterna i Rockuz. I kväll firas 30 årsjubileet med mat, musik och minnen.
– I stort sett alla bandmedlemmar vi haft genom åren kommer att vara med.
Vilken är hemligheten bakom att Kalle Baah klarat sig i 30 år?
– Jag tror det beror på att vi inte satsat fullt ut för att bli musiker på heltid, utan att vi haft musiken som en hobby. Gör man en full satsning är det lätt att antingen misslyckas eller tröttna på allting.
– Vi har rott våra grejer i land och bestämt hur många spelningar vi klarar på ett år. Vår publik har funnits kvar och blivit större, annars hade det inte hållit.
Bästa minnet?
– Det finns många extremt roliga eller bra spelningar – som vår Hultsfredsspelning 1988. Men att åka till Jamaica som vi gjorde 1995, och spela in en skiva i legendariska Tuffgong-studion med den atmosfären, var det ultimata på något sätt.
– Det var inte så att vi trodde vi skulle göra världens bästa skiva. Vi kände redan då att vi hade hållt på rätt så länge och kunde göra det för vår egen skull, för upplevelsens skull.
Så, vilken är den bästa skivan?
– Jag hoppas att vi inte har gjort den ännu. Men Bråda dagar från 2006 är nog den bästa. Vi spelar bäst på den. Men Blacka rasta är häftig, den kom 1985, man kan höra att vi ville säga något. Den första plattan är alltid speciell, man sätter ner klacken i någonting.
Vilken är din drivkraft?
– Jag älskar musik, att lyssna på skiva, spela själv och gå på konsert.
Vilka kriser har bandet haft?
– Jag tycker inte det varit så mycket kris. Även om bandmedlemmar försvunnit har andra kommit till och bidragit med något nytt. Vi har inte tappat alltför mycket.
Hur har bandet utvecklats?
– Jag tycker att vi hela tiden blivit bättre. Det måste man väl tycka för att fortsätta?
– Men det är klart att man är ilsknare när man är 17 än 40. Vi har lagt ner att bandet måste ha en profil. Vi står inte för något speciellt. Känner man inte för att skriva en rebellisk text, måste man inte det.
Under kvällens spelning vankas inte bara nostalgi, utan även helt nyskriven musik. På nya jubileumsskivan som ges ut i morgon finns tre nya låtar på engelska. Kalle Baah är levande, strävar framåt och vill inte bara vila på gamla lagrar.