1930 - mild vinter med växande arbetslöshet
Året var 1930, månaden februari.Vintern hade varit mild, den varmaste i landet sedan 1859. Såpass att man började oroa sig för istillgången, i denna tid utan vare sig kyl eller frys.Samtidigt växte Norrköpings stad vidare. Att spårvägen skulle förlängas bort till Östra Eneby var bara ett av tidens tecken.
Östergötlands Folkblad den 21 februari år 1930, med spårvagnsfrågan än en gång högt på dagordningen.
Foto:
Den stora depressionen, som hade inletts med börsfallet på Wall Street-börsen i New York, hade ännu inte nått Norrköping. Massarbetslösheten låg något år fram i tiden. Men visst var arbetslösheten likväl redan ett problem.
Sedan en del år hade de arbetslösa sin förening, där man nu samlades till demonstration. Ett tåg med drygt 600 deltagare drog från Nya torget till Arbetareföreningens teater på Bredgatan. Främst bars de arbetslösas standar, med texten "Giv oss arbete och bröd! Sysslolöshet ger nöd!"
Allt svårare
I en resolution påtalades, hur de arbetslösas situation blev allt svårare ju länge vintern led. "Den hjälp, som står till buds, är otillräcklig", hette det bland annat.
En av talarna var Folkbladets chefredaktör Karl Ward. "Anförandet innefattade en så allsidig utredning av arbetslöshetsfrågan, som med ett föredrag under begränsad tid kan åstadkommas", hette det i tidningens eget referat.
I sina ledare ägnade sig Ward i stor utsträckning åt att kritisera regeringen. Så var den heller inte socialdemokratisk, utan en högerpräglad minoritetsregering under ledning av Arvid Lindman. Först år 1932 skulle den socialdemokratiska eran inledas.
Tidigt en morgon då i februari 1930 sökte sig Hugo E. Wester, den gamle Folkbladetredaktören vars hjärta mer än andras ömmade för samhällets olycksbarn, ner till hamnen. Han noterade där, hur somliga arbetare gick med så mycket säkrare steg än de mer vilsna figurer som också traskade omkring där.
Det var skillnaden mellan "den ordinarie stuveriarbetarkåren" och de arbetslösa, med förtvivlans hopp om något tillfälligt knog, som på det viset gav sig tillkänna. "Stackars människor, många av dem komma både hungriga och frusna", skrev Wester. "Vad det skulle vara skönt med ett mål mat och så en värmande rock".
I början av denna månad höll textilarbetarnas förbundsbas Gustav Janzén högtidstalet, när Textils avd 7 (väveripersonalen på Holmens Bruks och Bergs fabriker) firade sitt 25-årsjubileum. Som det snart skulle visa sig blev detta ett av Janzéns sista framträdanden.
Alltsedan år 1906 hade han varit förbundets, som det hette, förtroendeman. När Textil år 1912 flyttade sin förbundsexpedition till Norrköping från huvudstaden följde Janzén med. Med tiden blev han också en ledande kommunalman i sin nya hemstad.
Denna gång kritiserade Janzén en viss, som han uttryckte saken, "slöhet" hos textilarbetarna. Många hade nämligen ingen koll på specialbestämmelserna i avtalet. Därför fanns det de som arbetade "för en lägre lön än som i avtal är stadgat. Detta förhållande är i hög grad anmärkningsvärt", sade Janzén.
Redan påföljande månad avled han hastigt, i samband med en förhandlingsresa till Göteborg. Många textilarbetare följde kistan, när han fördes till sista vilan på Norra kyrkogården.
Som en liten kuriositet i sammanhanget kan nämnas, att den som nu efterträdde Janzén som ledare för det stora Svenska Textilindustriarbetareförbundet, det var Östergötlands Folkblads facklige redaktör K.J. Olsson.
Fortfarande var mer än hälften av Norrköpings arbetare inom textilen. Ända sedan 1924 hade de haft oförändrad genomsnittslön, och de skulle heller inte få någon höjning förrän år 1936. För de manliga arbetarna låg snittet på 36:96 kr i veckan, medan kvinnorna inte tjänade mer än 24 kr.
Bilar och radio
Men världen förändrades. Bilar hade blivit en mer vanlig syn på Norrköpings gator. Allt fler köpte sig radio, sedan 1925 hade ju också Radiotjänst varit ute i etern.
En dag i just denna månad kunde man rentav få höra Norrköpings Orkesterförening, som den då hette, i radion. En konsert direktsändes från Hörsalen(allt sändes direkt, bandspelare skulle dröja ännu några år). Folkbladets eminente musikkritiker, tonsättaren Josef Jonsson, var mycket positiv till framförandet. Kapellmästaren Tord Benner hade lett orkestern "med inspirerande entusiasm".
Vid den här tiden var Norrköping på själva gränsen till ljudfilmens epok. Snabbare, och mer totalt än någon kunde ana, skulle nu stumfilmen snart komma att duka under .
Riktigt framme var man dock inte, något som framgick när "Den sjungande narren" med Al Jolson gick upp på Odeon. Detta var då uppföljaren till "Jazzsångaren", historisk som den allra första ljudfilmen.
Ännu kunde inte Norrköpingspubliken få höra den omåttligt populäre Jolson själv sjunga. För sången svarade då i stället musikdirektör O. Wasberg, vars röst fick ersätta Jolsons.
Wasbergs prestationer "voro utmärkta" och "anslöto sig på ett förtjänstfullt sätt till bildframställningen". Detta enligt Folkbladets recensent, så förtjust att han sade sig kunna med jämnmod bära, att det inte var Jolson man hörde.Norrköping växte. Detta var också på tröskeln till det årtionde, som i så hög grad skulle bli HSB:s.
Längs Södra Promenaden, mellan Hörngatan och Bryggaregatan, uppfördes nu stadens allra första HSB-hus. Denna första förening skulle få namnet Björkdungen, som ett minne av trädsamlingen som måste offras vid bygget.
I kommunens ledande organ diskuterades förlängning av spårvägen, som året efter också drogs fram 3,1 km ut till Östra Eneby. Längs Norrlandsgatan, förbi Taborsberg och Karlshov; över vad som alltjämt delvis var landsbygd. Och Folkbladet skrev att det numera är allmänt känt bland fackmän, att vid stor trafikintensitet är spårvagnen överlägsen bussen.
En dag var det folksamling vid Stadshuset, sedan en uttröttad häst fallit ihop på Bråddgatan. Stadsveterinären tillkallades. Men när en slaktare redan var på väg för att avliva kraken reste denna på sig och lät sig ledas från platsen. Den utslitna hästen tillhörde en av stadens åkare.
Vinter till slut
Vid Gamlebro ägnade sig skolpojkar åt att kasta snö på änderna i Strömmen. Arbetare på Holmens Bruk hade vänt sig till Folkbladet, och tidningen tog upp saken. "Det är att hoppas på allmän medverkan till stävjande av detta ofog. Såväl föräldrar som andra böra medverka", kunde man läsa i den moraliserande artikeln.
Med februari kom också, till slut, vintern till staden. Rejält kallt blev det nu med ens. Allt frös till, kommunens isbrytare fick rycka ut för att hålla Strömmen och Bråviken farbar. Flera av de många mindre kraftverken i Strömmen försattes ur funktion, och på några textilfabriker stoppades tillverkningen helt upp.
Däremot kunde nu, omsider, bandysäsongen komma igång. En söndag avgjordes två DM-matcher i Idrottsparken. Först vann Norrköpings Södra IK över Kolmårdens Sportklubb med 11-2, sedan Sleipner över Valdemarsvik med 7-1.
"Inte heller denna match" - läser vi om den sistnämnda i ÖF:s referat - blev något över sig. Men så var det också många av spelarna som f f g under säsongen stod på skridskor". Referatet avslutades: "Isen var ypperlig. Publiken fåtalig".
Alla bekymmer för istillgången frös nu bort på nolltid. Också denna sommar skulle det, vågade man nu konstatera, bli leveranser till isskåpen i hem, butiker, restauranger.
I Ståthögaviken, liksom i Ensjön och även andra ställen, sågades nu isen upp.
Och där fick väl då också en del av de arbetslösa något tillfälligt påhugg.
Så jobbar vi med nyheter