Sedan många år lever han på marginalen, med sina lite drygt 10 600 kr i månaden - det vill säga sjukersättningen (hette förut förtidspension) plus det kommunala bostadstillägget.
- Men jag känner folk, som har det ännu sämre än jag. Det finns idag många, som inte vet hur de ska överleva, säger Michael Harnelid.
Lägenheten han har på Himmelstalundsvägen, kan han heller inte vara säker på.
- Hyrorna kommer att höjas, så jag slår väl i hyrestaket. Vi får se hur länge jag kan bo kvar, och sen vete fan vart jag ska ta vägen. Det är så förskräckligt, alltihopa.
Pengar finns- Man är skitförbannad, och man är så besviken. Det slösas ju med en massa pengar i dagens samhälle, det finns ju pengar. Och samtidigt då en massa människor, som knappt kan överleva.
- Jag har bråkat mycket genom åren, jag älskar att bråka. Men när man klagar, då får man bara höra att det handlar om olika system.
- Jag vet så många, och fattiglappar är vi allihopa. Gå bara till Ria och titta på dem, som sitter där. En del har ju knappt ens skor på fötterna.
- När månaden går mot sitt slut får man äta ur hand i mun, kanske försöka låna av någon. Ja herregud, här måste man vara levnadskonstnär.
Säger Michael Harnelid - och skrattar till igen.
Absurd komediNågot riktigt glatt skratt är det förstås inte. Men alltsomoftast ser han sin tillvaro som något slags absurd komedi.
- Om inte kroppen varit så dj-a slut, hade jag väl kunnat jobba extra med något. Men jag är 60 år, och nu är det så här.
Hund håller han sig med, det är det sällskap han har.
- Och då måste han ju ha mat, det är det viktigaste av allt. Men sådant som sjukvård har jag inte råd med.
Sälja sig själv- Det går ju heller inte att sälja sig själv längre. Forskarna behöver inga fler kroppar, de har väl redan tillräckligt...
Och trots allt så kan du skratta åt eländet. Är det rentav galghumorn, som håller dig uppe?
- Ja, man måste ju försöka, för annars bryter man ihop. Och det ska man väl ändå inte göra för pengars skull.
- Jag är glad så längre jag lever, och trots allt kan vakna upp med ett leende, säger Michael Harnelid.
En levnadskonstnär, i de minimala marginalernas värld.
