- På Orangeriet började jag leva igen...

Hon berättar om den oerhörda skillnaden mellan att gå arbetslös och att få komma till ett sådant här ställe, där man får prestera efter förmåga.

Här möts man som medmänniska, av de båda projektledarna Anneli Hanesund och Robert Stafstedt. Här behöver man inte stressa, och här får man då som långtidsarbetslös en ny start i livet.

Hos Orangeriet/Kooptjänst kan man, som vi berättat om i föregående artiklar, få syssla med lite av varje. Man ska också ha egna idéer om, vad man vill och skulle kunna göra.

För Karmela var det då en given sak, som gällde: Matlagning.

Visserligen är hon i grunden läkarsekreterare, det var hennes jobb hemma i Kroatien. Men detta var ju inte att tänka på i det nya landet, med det helt nya språket. Hitkommen skolade Karmela därför om sig till kock.

I sex år hade hon jobb på olika restauranger. Men så drabbades hon av personliga tragedier, och i samma veva blev hon också arbetslös.

Följden blev, säger hon, att hon sjönk. Ända ner till botten.

Ett och annat vikariat hade hon, hoppade runt lite mellan olika åtgärder. Men att återgå till restaurangjobb var inte längre att tänka på, den sortens stressiga tillvaro hade blivit omöjlig för henne.

Så låg det till, och allt tycktes henne ganska så hopplöst. Men så skulle hon alltså försöka med Orangeriet.

- Och redan från första dagen kände jag, att det här var något för mig. Att här är människan i centrum, och inte pengarna.

På Orangeriet fann Karmela en allmän vänlighet och ett lugn, som började göra livet värt att leva igen.

Med 20-talet personer där, sorterande under Orangeriet och Kooptjänst, finns ju folk att laga mat till. Där fanns då Karmelas nisch. Nu lagar hon mat åt dem alla, och bakar gör hon också. Och dessutom ska allt ju planeras, inköp göras etc.

- Att få göra det här, och i min egen takt, det har blivit min räddning. Jag är så tacksam för att jag fått chansen att jobba här, säger hon.

Vad kan detta då tänkas leda vidare till? Ja, man hoppas ju få starta kaféverksamhet här - och varför då inte också med varma rätter? Och en second hand-butik är på gång; även det kan vara något för Karmela.

Än finns det tid. Men det som nu är viktigast, det är att hon återfunnit något slags mening i tillvaron.

- Allt är inte bra med mig. Men jag mår så mycket bättre nu, säger hon. Här lär vi av varandra. Och jag tycker det är så underbart att få vara här.

De drygt 20 personerna på Orangeriet/Kooptjänst är ju bara några droppar i det stora havet av arbetslösa. Förhoppningen är nu, att lösningen för deras del ska återfinnas inom det sociala företagandet.

Dessa nya företag av särskilt slag, som ännu är i sin linda. Där man får arbeta efter förmåga - till 100 procent av sin förmåga, som parollen lyder - och där överskottet återförs till företaget.

Det är detta, som återstår att se. Men än så långe kan det vara mycket nog bara att ha en plats att gå till. Där man kan få göra nytta, och där man har arbetskamrater omkring sig.