Alltmedan regeringen och Socialdemokraterna gör sina stora utspel om skolan, jobbar Monica Andersson för tredje året vidare på Parkskolan. Hon betecknar den som en med dagens mått relativt lugn skola.
– Här är det ändå barn med ganska stabila bakgrunder. På Klockaretorpsskolan, där jag var i tio år, är det en helt annan dignitet på problemen.
– Under min tid som lärare har arbetsbelastningen hela tiden ökat, och stressen ökar också här på Parkskolan. Vi tar inte ut våra lunchraster. Man ska gå rastvakt, man ska kopiera, man ska göra det ena och det andra, säger Monica.
"Ingen klarar det"Att dagens skola som helhet har på tok för lite resurser är solklart.
– Det står skrivet, att barnen ska få det stöd de behöver. Det innebär, att varje barn ska få ta sig igenom skolan med godkänt i svenska, matematik, engelska och allt det andra. Men det finns ju inte en enda skola, som klarar det!
Vad är då viktigast i de politiska utspel som nu görs – mindre klasser, fler lärare i klassrummet, fler speciallärare... eller kanske fler halvklasstimmar?
– Man saknar speciallärarna, de har ju nästan försvunnit. Och de som finns kvar är pensionsmässiga, de flesta. Speciallärarna är väldigt viktiga för oss, kanske framför allt som bollplank.
– Hos oss behöver vi inte minska elevgrupperna. Men vi måste kunna få vara två pedagoger i klassen, två som stöttar varandra. Där då den ena kan hålla klassen, medan den andra just i stunden ger eleven det extra som behövs. Och att man då också kan gå undan någonstans, där det är lugnt.
– Men det är svårt att hinna med, när man har 21-22 ungar och det också finns koncentrationssvårigheter. Sådant finns det mycket av i dagens skola, tyvärr. Lugnet finns inte längre, säger Monica.
Allt mer läggs påEtt av lärare omvittnat gissel är de allt fler arbetsuppgifter, som lagts på dem utöver undervisningen.
– Det har blivit så fruktansvärt mycket mer, dokumentation hit och dit och en massa annat. Man kan undra, vem som egentligen läser all den där dokumentationen. Själva har vi ju ändå koll på barnen, och samtal med barn och föräldrar har vi redan, säger Monica.
Hon gillar verkligen att vara lärare:
– Jag älskar mitt jobb med barnen. Själv tycker jag, att det är det allra bästa som finns.
Men likväl:
– Ändå kan jag idag inte rekommendera ungdomar att bli lärare. Det är skrämmande, men jag kan inte säga att detta är det bästa de kan göra. För jag tycker inte längre det, säger Monica Andersson.
Och uppenbarligen tycker inte heller ungdomarna det. Söktrycket mot lärarutbildningarna är oroväckande lågt.