Eva Moberg på kaféet i Arbetets museum. På bordet hennes nyutkomna roman "Kärlek utan munskydd".
Folkbladet träffar Eva Moberg på kaféet på Arbetets museum, den byggnad som pryder omslaget på romanen. Eva Moberg, 51, bor i Norrköping, och är lärare på Komvux. Hon har en bakgrund som skådespelare hos Chopp Event och Kvartersteatern, kulturrecensent och fritidspolitiker för KD.
"Kärlek utan munskydd", som gavs ut i augusti i år, är hennes debutroman. Att skriva är något hon tänkte på redan som åttaåring, då hon slog fast att hon skulle bli lärare och författare. Tiden har tidigare inte funnits för ett romanbygge, men:
– Under pandemin tog jag tag i den här drömmen, säger Eva Moberg.
1,5 år tog det att färdigställa romanen. Hon ville skildra pandemitiden, i en slags fiktiv dokumentär, och valde att skriva om tre personer, för att få en tydlig struktur och för att om hon körde fast på en av dem kunna fortsätta på de andra.
– Sedan började jag tycka om de här personerna, jag ville inte lämna dem. Och de började leva sina egna liv och göra saker som jag inte riktigt kunde råda över. Det är ingen av dem som är jag, men det är klart att de är i miljöer som jag känner igen.
Romanen "Kärlek utan munskydd".
Peter är en ovanligt attraktiv kulturarbetare, Paula flyttar hem från England efter en skilsmässa och får jobb på Komvux, och Pia är lärare på väg mot pensionen. Tre singlar. Tre månader. En pandemi. Och kärlek. Av den fina omslagsbilden tagen av Susanne Lundbäck, där faktiskt Eva Moberg själv står på bron med utsikt mot Arbetets museum, kan man tro att det här är en lättsam feelgood-roman.
Men så läser man de första meningarna i boken: "Urin på snö skrek ut en färgton som inte passade i någon inredningstidning. Peter hade tydligen dragit ut kuken på ett mindre välvalt ställe under vargtimmen".
– Jag vill inte tråka ut någon, det är det värsta jag vet, säger Eva Moberg och skrattar.
En av hennes idoler, Kerstin Ekman, använder ordet "kuken" på första sidan i sin roman "Löpa varg", en realistisk skildring av livet i norr.
– Då tänkte jag att om hon törs, då törs jag också.
I "Kärlek utan munskydd" finns jordnära beskrivningar av både kroppar och kroppsvätskor, ofta väldigt detaljrikt.
– Jag vill skildra saker som de är. Jag hoppas få ännu mera mod i framtiden när jag skriver, att inte sitta och censurera mig själv. Det är så lätt att tänka, oj, vem ska läsa det här? Men konsten är ju fri, det är jätteviktigt för mig. Konsten är fri, den är organisk, ibland händer saker, och vem är jag att sitta och tänka att jag inte törs, eller kan? Jag får skylla på karaktärerna, de blev autonoma...
Du vill beskriva livet som det är, utan något rosa filter?
– Ja. Ibland är livet så där, för de allra flesta. Men vi sitter och säger att allt är bra, och det kanske det inte är alltid, säger Eva Moberg som kallar sin roman en "djupare feelgood" som hon vill ska ge hopp.
Moberg, som älskar poesi, har också ett målande bildspråk, som beskrivningen av taxin som motvilligt vänder mot stan igen och rör sig som "en snigel på grusvägen". Och beskrivningarna av den fina stan Norrköping är rena turistreklamen.
Alla tre singlarna bor i samma område. Moberg avslöjar att det är inspirerat av Hollstad söder om Norrköping, där hon själv under några år hyrde en sommarstuga.
Nu skriver Eva Moberg på en pjäs, har skrivit en kort thriller som utspelar sig i Norrköping och jobbar även på en "maffigare thriller" som utspelar sig i hennes fars släkttrakt Överkalix och på Gran Canaria.