Det är lätt att tro att Sverige för ett par hundra år sedan var ett land av mörka skogar. Men faktum är att vi sällan har haft så mycket träd som nu.
– Skulle man teleportera sig tillbaka till 1950-talet skulle det nog kännas väldigt kalt och konstigt, säger han.
Sedan 1920-talet har volymen av stående träd, virkesvolymen, mer än fördubblats.
Framför allt beror det på att allt fler människor lämnat landsbygden och flyttat in i städerna. Därmed har också tamboskapen som betade i skogarna försvunnit.
– Den stora förändringen är att vi har fått tätare skogar. Glesa skogar har växt igen. Den trenden ser vi i hela Europa, säger Göran Ericsson.
Arealen med skogsmark har dock inte förändrats nämnvärt de senaste hundra åren, enligt professor Lars Östlund på Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU.
Över hälften av Sveriges landyta består i dag av skogsmark.
Sverige har jobbat målmedvetet med att återbeskoga mark. Först handlade det om att plantera skog för virkets skull, främst gran, medan det sedan 80-talet har varit fokus på att öka den ekologiska skogen. Därmed har antalet trädarter i skogarna, som tall och olika lövträd, blivit fler.
Göran Ericsson ser positivt på utvecklingen och menar att skogens återhämtning kanske är den viktigaste framgången inom naturvården. Även mark som avsätts för naturreservat ökar, visserligen från en från början låg nivå.
Baksidan är förstås att en större andel jordbruksmark växer igen.
– Givet de mål vi har med en skog som dels ska producera virke och biomassa men även rekreation, då är det en bra utveckling. Sedan kan man fråga sig om det är en önskad kulturell utveckling att jordbrukslandskapet växer igen. Men pratar man om Sverige och norra Europa, där återtar skogen egentligen sin naturliga utbredning, säger Göran Ericsson. (TT)