Nartorp i juli. En smal grusväg slingrar sig genom bygden, genom skog och åkrar, förbi några bostadshus. Det är svårt att tänka sig att den lugna idyllen, som idag är hem åt ett 30-tal invånare, för 100 år sedan myllrade av liv. Men så var det. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet hördes ett ständigt muller inifrån berget när gruvor sprängdes fram i jakten på järnmalm.
– Gruvan var igång hela tiden, dygnet runt. Under den mest intensiva perioden var det ett par 300 arbetare här, säger Sune Didriksson, ordförande i Nartorp-Börrums Hembygdsförening.
Han har bott i Nartorp i 30 år och varit engagerad i hembygdsföreningen lika länge. Gruvindustrin är en central del av bygdens historia och i hembygdsgården förvaras lite av det som finns kvar av den svunna storhetstiden. Några av föremålen är från 1800-talet, då historien om Nartorps gruvor tar sin början.
Malmfyndigheten upptäcktes 1808. Mellan 1817 och 1832 bröts malmen och transporterades till Finspång, Åtvidaberg, Borkhult och Eds bruk. Under 1800-talets senare hälft bytte gruvorna ägare och togs ur drift ett par gånger på grund av rasrisk.
1911 var en brytpunkt. Då tog Stora Långviks Gruf AB, dotterbolag till den tyska firman Bochumer Verein für Berghalt und Gusstahl fabrikation, över driften. Genast satte man igång att modernisera och utveckla verksamheten och det blev början på gruvindustrins mest intensiva period. Det byggdes ett nytt anrikningsverk, där berg och sten rensades bort och där malmen på så sätt koncentrerades, maskinhus, såghus, en 25 meter hög skorsten och en 14 meter hög lave som transporterade malmen upp till anrikningsverket. Från anrikningsverket och ned till Björnvik, en sträcka på sex kilometer, anlades en linbana. På den fraktades järnmalmen till tyska ångbåtar som lagt till vid den 50 meter långa lastkajen. I oktober 1913 skeppades den första lasten järnmalm, på 350 ton, till Tyskland.
– Enligt uppgift gick den största delen av malmen till den tyska vapenindustrin, berättar Sune Didriksson.
Det byggdes också tolv nya arbetsbostäder med tre lägenheter i varje. Där skulle arbetarna och deras familjer inhysas. Många av dem kom från gruvorna i Bergslagen.
– De jobbade i tre-skift. Det var ett smutsigt och farligt arbete, och bra betalt var det inte även om de tjänade mer på en dag än vad en lantbrukare gjorde på en vecka.
Brytningen var intensiv. Det krävdes mer energi än vad ångmaskinen gav och 1917 tog man beslutet att övergå till elkraft och byggde en kraftledning från Norrköping till Nartorp. Brytningen intensifierades ytterligare fram till 1927 då den plötsligt fick ett abrupt slut.
– Bolaget bestämde sig för att lägga ned gruvan. Varför är det ingen som vet, men det finns några teorier. Vissa säger att malmen tog slut, andra att gruvan var felbruten eller att man la ner fel gruva, säger Sune Didriksson.
Gruvarbetarna förlorade sina jobb och gruvbolaget gjorde sig av med det mesta som hade med verksamheten att göra. Linbanan plockades ned, bostäder, anrikningsverk, järnväg och badhus revs och gruvkontoret, där dokument från verksamheten bevarades, brann ned.
– Det brann samma dag som de la ned gruvan. Ingen vet varför. Kanske var någon ilsken för att den hade förlorat sitt jobb. Av linbanan finns det två cementklumpar kvar, resten tog gruvbolaget med sig. Vi hittade en rälsstump här för några år sedan men annars finns ingenting kvar, säger Sune Didriksson.