Det kÀndes som om det skulle bli en unik kvÀll. Lokalen var fullsatt och sorlet var öronbedövande.
âJubilationâ gick vĂ€l sĂ„ dĂ€r, inte mycket som tydde pĂ„ att bĂ„de band och publik skulle koka ihop sĂ„ till den milda grad. NĂ€r sĂ„ Nisse annonserade en blues av tenoristen Jimmie Heath kom första indikationen. Pianisten Martin Perk kĂ€ndes nĂ€stan febrig och stod inte att hejda. Martins solo satte resten av kvĂ€llen. Miles Davis bearbetning av Bud Powells âUn poco locoâ/âHallucinationsâ/âCrazyologyâ blev till âBudoâ och hĂ€r börjar det hĂ€nda saker. Martin Olsson, som Ă€r ny i Nisses band har kommit över sin nervositet och blommar ut. Men Ă„terigen Ă€r det Martin Perk som öppnar upp först. Jag undrar om inte Bud Powell hade âFour Brothersâ i tankarna nĂ€r han komponerade den?
Efter den vĂ€lbehövliga pausen fortsĂ€tter bandet med Tadd Damerons âOur Delightâ och Martin Olsson hugger direkt med sin tenorsax. Martin Perk Ă€r inte sen att följa efter. Han gungar fram och tillbaka pĂ„ pianostolen och stĂ„r ibland framĂ„tlutad över flygeln. Jag undrar om han Ă€r medveten om var han befinner sig? Nisses egen calypso rör om i grytan som om sjĂ€lvaste Sonny Rollins ledde tillstĂ€llningen. Balladen âIf I should lose youâ Ă€r Martin Olssons solonummer och hans altsax svĂ€vade fritt utan skyddsnĂ€t. StrĂ„lande! Medan Martin hĂ€mtade andan passade Martin Perk pĂ„ att lösa upp nĂ„gra feberknutar med bara nĂ„gra fĂ„ toner i ett par takter.
Nisse Sandström, brukar ha en barstol pÄ scenen, men den verkade han ha glöm att stÀlla fram. Med sin tenorsax i ett stadigt men varsamt grepp tog han ofta första solot och det med en mÀstares sjÀlvklara auktoritet. Nyfikenhet och lekfullhet har inget med Älder att göra.
Nu anade man att konserten snart var slut, men i ett sista kok i grytan fick vi Jimmie Heaths âFor minors onlyâ och âpropplösarenâ, Gershwins âStrike upp the bandâ. BĂ„da med stökiga, drivande och nervösa trummor av Erik âKaptenâ DahlbĂ€ck. Basisten Marcus Eriksson hade ibland lite svĂ„rt att trĂ€nga igenom den kompakta ljudbilden, men kĂ€ndes hela tiden. Trumpetaren Joel Person Haag satte spets pĂ„ ensemblerna och bidrog med fina solon pĂ„ bĂ„de trumpet och flygelhorn. Han har verkligen blommat ut. Han sviker aldrig och jag vĂ€ntar med spĂ€nning pĂ„ det förlösande ögonblicket.
Tack Nisse Sandström med band. Jag tror inte att det nÄgonsin svÀngde mer pÄ Birdland i New York i början av 50-talet!