Det var 1982 och det var valrörelse och jag åkte runt en dag i Finspång tillsammans med Per-Erik Störe. Eller Pelle-Räven, som jag kände honom som då. Jag kan inte minnas att jag pratade särskilt mycket politik den där dagen. Det fanns inte så mycket tid för det. Däremot fick jag veta mycket om Finspång och om alla människor vi mötte. För Per-Erik visste ”allt om alla”. Efter varje möte fick jag en rejäl utläggning om vederbörande, om hans eller hennes liv och närstående.
Dessutom hann vi med ett besök på brandstationen. Stolt förevisade han ortens nya och toppmoderna brandbil.
När jag fick det sorgliga beskedet att Per-Erik Störe hade gått bort dök den där dagen upp i mitt minne. För 36 år blev jag fascinerat road av alla hans mustiga berättelser. Kunde inte riktigt begripa hur han som relativt ung – för vi var ju unga då – redan visste så mycket om så många. I dag förstår jag bättre vad det handlade om. Jo, vi pratade politik den där dagen, men om politik på riktigt. Om människor och deras relationer och vardag. Jag minns hur jag imponerades av hans otroliga kom-ihåg. Idag begriper jag att det handlade om engagemang och ett genuint intresse för människor han mötte.
Ett engagemang som präglade hans ungdomstid i SSU, och som sedan följde med honom som företagare, föreningsledare och mycket annat. Han brydde sig, och det genomsyrade allt han sysslade med, oavsett om det var politik, bandy eller företagande.
Vi träffades inte särskilt ofta under åren. Det blev några korta möten då och då. Vid det som kom att bli vårt sista möte noterade han att jag nyligen hade fyllt jämnt och det tyckte han borde firas med en middag. I Finspång förstås. Vid varje möte fortsatte han samtalet där vi hade slutat förra gången. Han kom ihåg och han brydde sig om dem han mötte och lärde känna.
Det blev ingen middag. Men det känns bra att få vara en av alla som han mötte under sin allt för korta men innehållsrika resa genom livet. En av dem som han visste ”allt” om. Engagemang och omtänksamhet smittar av sig. Därför vet jag att vi är många som nu tänker likadant; vi minns våra korta eller långa möten med Per-Erik. Vi minns hans engagemang och värme och hur imponerade vi blev över hans otroliga kom-ihåg.
Därför glömmer vi aldrig honom. Våra tankar går till hans närmaste. Till dem som han påverkade mer än andra, och som jag är helt säker på bär vidare hans engagemang.
Det blev som sagt ingen middag med Per-Erik. Men jag vet att jag alltid kommer att tänka på honom varje gång jag besöker Finspång. Och när jag stannar till och äter en bit så lovar jag att ge generöst med ”dricks”. Pengar som ska gå till cancerfonden.