Det handlar bland annat om en asylprövning som är ”varken rättssäker, enhetlig, förutsägbar eller hållbar”, om en ledning ”som saknar kapacitet att leda myndigheten in i en ny fas” och om resursslöseri och långa handläggningstider. ”Migrationsverket är i dag är koloss på lerfötter som under de kommande åren riskerar att bli en än större kostnadsutmaning att hantera för kommande regeringar”, kan man läsa.
Genomgående i uppropet tas ursäkten ”det som hände 2015”, som enligt brevskrivarna är en vanligt förekommande ursäkt för läget på verket, upp som något som inte alls är den grundläggande orsaken till att läget är som det är i dag. I Studio ett i P1 i veckan som gick intervjuades två anställda på Migrationsverket som höll med om beskrivningarna i brevet. De anser bland annat att prestationer baseras på produktivitet och inte på kvalitet, att vissa nyanställda inte fått gå kurser i intervjuteknik och att det finns en kultur att inte be om hjälp.
Sanna Norblad, avdelningsordförande för ST inom Migrationsverket, som samlar 4000 av myndighetens totalt drygt 8 000 anställda, håller med om allt som står i brevet:
– Jag kan instämma till ett hundra procent, det är sant alltihopa. Det finns en hets på antal beslut och det finns många nyanställda som inte fått rätt förutsättningar. Det som hände 2015 var extremt och det var svårt att hinna lära upp alla. Men då har arbetsgivaren ändå ett ansvar att våra medlemmar ska känna sig trygga i att fatta rätt beslut och det har varit under all kritik, säger hon.
I Studio Ett sade generaldirektör Mikael Ribbenvik att han drivit organisationen hårt då det varit en ”extraordinär situation” – men att beslutsfattarna själva måste ansvara för att inte lämna ifrån sig något som de tycker är felaktigt.
Sanna Norblad ser att många av medlemmarna upplever en stress i beslutsfattandet:
– Vi kallar det för ”pinnjakt” och jag kan bara understryka att det har varit så dålig planering att man under de senaste åren hetsat under de tre sista månaderna för att nå målen. Det har varit en hets innan med, men då skruvar man upp lite till och ligger på handläggarna och beslutsfattarna, säger hon och fortsätter:
– Visst, många vill jobba extra och går till jobbet i godan ro, men det här är sådant som vi som fackliga får höra. Det är förödande för verksamheten och den enskilde; dels blir det rättsosäkert, dels kan 6,13 procent sjukskrivna tala för sig självt.
Vad säger du om kritiken som kommit fram om att anställda inte vågar fråga om hjälp eller lyfta problem högt?
– Vår generaldirektör är en person som man kan lyfta allt med. Men det är ju inte till honom man går som anställd; det är ju till närmsta chefen och jag kan säga att alla inte känner att man kan gå till sin närmsta chef och lyfta problem. Det kan påverka lönen, samtidigt som man är orolig för neddragningarna, ”nu gäller det att prestera”, säger hon och menar att chefer i sin tur inte gärna för vidare problem högre upp i chefshierarkin:
– Många chefer vill visa sitt bästa, speciellt nu när enheter ska stängas. Då blir det en extra hets – man vill inte ge intrycket av att man inte klarar av det.