Frances har inte kommit lika långt i livet som hon ”borde” utan kämpar på som inhoppare på en dansakademi. Hon bor med sin kompis och de har det där härliga kompisförhållandet som man liksom vill krama om, de gör det mesta tillsammans, fikar, hänger i parken, går på fest och ja till och med sover tillsammans. De är sådär interna som bara riktigt nära personer kan vara. Men när Frances offrar ett förhållande med en kille för att bo kvar som hon lovat så är det i stället kompisen som drar. Här ska tilläggas att relationen med mannen nog ändå tagit slut men vänskapen får en rejäl törn.
Jag tycker att det är fint med en person som håller fast vid det hon lovat, det är inte alla som klarar. Vänskap är något som inte alltid värdesätts till den grad den kanske borde. Ett löfte är inte värt lika mycket för alla. Vem har inte varit med om vänner som bangat både små som stora händelser. Det är jobbigt med besvikelsen över att inte kunna lita på sina vänners löften och att alltid räkna med att vissa personer kan hoppa av. Kanske handlar det om att en del personer inte lägger så mycket värdering i vad de lovar? Forskare hävdar till och med att vi idag inte värdesätter nära relationer lika mycket som vi gjorde förr, människor är helt enkelt utbytbara. Detsamma gäller även i arbetslivet där man ser en helt annan ruljans på arbetskraft och man byter jobb oftare.
Jag måste dock tyvärr säga att jag ser lite sanning i att nära vänskap ibland inte håller. Jag kan bara se till mig själv som har flyttat runt en del sedan jag gick ur gymnasiet. Jag har träffat fantastiska människor, men när man väl lämnar en stad blir aldrig förhållandet detsamma hur mycket man än vill ha kvar det. Vad jag däremot inte tror på är att vi är utbytbara. Jag tror visserligen att det finns många som inte kan se andras värde, men oavsett besvikelser man upplevt genom åren så har jag inte slutat att tro på vänskap. Det är vänner som höjer vår livskvalité i goda som dåliga tider. Men om det är så att vårt värde som individer har sjunkit så vill jag inte vara realist och acceptera, jag vill istället anamma Frances kanske lite naiva syn på livet, hennes tro på sig själv och den hoppfullhet som hennes handlingar sjuder av. Bara för att saker är på ett visst sätt så måste vi faktiskt inte acceptera det.
Vi bör istället bryta de sociala koderna och gå vår egen väg och bara vara på det sättet man är och sen får folk helt enkelt gilla läget. Det är en otrolig styrka att ha bra folk i sin ringhörna som tycker om dig precis som du är. Jag tror att jag vill ha och behöver en liten Frances inom mig som dansar och ja, ibland snubblar fram, men som gör det med hela sitt hjärta!