”Skriv en krönika om när er bil blev stulen.”
Det är fler än en som har sagt så till mig. Jag är tveksam.
En krönika ska vara personlig, visst, men samtidigt ha minst en gnutta samhällsperspektiv och helst avsluta med någon sorts poäng.
Vilken utmaning!
Klockan var tre på eftermiddagen och det var full fart hemma. De besökande barnen dansade, spelade trumma och sjöng för full hals. När hunden skällde hysteriskt i hallen tänkte jag att det var dags att tacka för showen. Det var just då som maken såg bilen svänga ut från tomten och köra iväg.
Alltså, tjuven har gått in i vår hall mitt på ljusa dagen och snott åt sig bilnycklarna (som absolut inte ska förvaras i hallen, jag vet, jag menar jag vet det nu, och det ska aldrig mer hända, och jag kommer heller aldrig mer ha olåst ytterdörr, inte ens mitt på dagen när vi och vakthunden är hemma).
Finspångspolisen och privatpersoner som läste mitt inlägg på fb-sidan ”Finspångs Vakter” engagerade sig snabbt. Vi fick många tips om liknande bilar på udda ställen, men ingen av dessa bilar var vår. På kvällen fick maken ett telefonsamtal om att bilen stod i kommungaraget. Han gick dit. Och försvann. Han svarade inte på telefonen, men jag tänkte att han hittat bilen och skrev papper med polisen och att det inte var någon täckning i parkeringshuset. Det gick en timme och han svarade fortfarande inte i mobilen.
Då började jag bli orolig på riktigt.
Med min pudel som sällskap styrde jag stegen mot kommungaraget. Där var det mörkt och tyst. I samma veva kom en Securitasvakt.
”Hej, min man är borta och vår bil blev stulen i eftermiddags och det ringde någon som sa att den står i kommunens parkeringshus och han gick dit och nu är han borta”, sa jag utan att andas.
”Oj då” sa vakten, och jag tyckte nog att han såg lite förskräckt ut.
”Kan du gå in och se om han ligger nerslagen?”, undrade jag.
Han gick in. Och försvann han också. Då ringde min syster, som befann sig hemma hos mig, och sa att polisen var där. Eftersom jag, vis av erfarenhet, hade låst dörren, som inte går att öppna
inifrån utan nyckel, var min syster tvungen att ropa till poliserna att hon var inlåst och inte kunde öppna. Hon kunde släppa in dem via altandörren.
Sedan skämdes min syster över mig. Hon tycker inte att normala människor ska ha en skyltdocka i vardagsrummet. Att skyltdockans ena arm ligger på en hylla, tycker hon är ännu värre. Att det stod en trave med skokartonger mitt på golvet och såg ut som stöldgods (enligt systern) var också pinsamt. (Fast det var skänkta skor från Skofynd som jag via Hjälpsamma Finspångare skulle hjälpa till att förmedla till behövande.)
Poliserna var proffsiga och vad de egentligen tänkte gick inte att avläsa i deras ansikten.
Hur som helst, så kom bilen tillrätta tack vare en uppmärksam och snäll kommunanställd med bra sifferminne. Det här var den korta versionen av bilstölden. Men hur ska jag få till en bra avslutning på krönikan? Ingen aning, fast kanske att fb-gruppen Finspångs Vakter kan vara riktigt bra och att det finns massor av hjälpsamma människor här (och bara några enstaka tjuvar). Och när jag ändå
redan nämnt kontaktnätet Hjälpsamma Finspångare kan jag komplettera med hur många det faktiskt finns som gärna ställer upp för den som på olika sätt och av olika anledningar hamnat utanför vårt lagstadgade skyddsnät. Jag har förmånen att få vara en av spindlarna i nätverket som bland annat har förmedlat fina barnvagnar, nya skor och pengar till mediciner.
Tack till alla fina finspångare som tänker på och ställer upp för medmänniskor på olika sätt.
Det tycker jag kan vara en bra avslutning.
Fast någon kanske undrar vad som hände med maken?
Jo, när han hittat bilen och skulle ringa polisen dog hans telefon i kylan.
Då gick han in på ICA och lånade deras. (För där är de också så himla schysta och ställer upp när det behövs).