Jag har hängt upp höstens första talgboll till mina flygande vänner i skogen. Mest för att jag ska få lite sällskap runt husknutarna. Fåglar av alla de sorter samsas runt samma mat som erbjuds. En del är mer glupska än andra. Några håller sig lite på avstånd och passar snabbt på när trängseln inte är så stor. Små fjäderbollar som är så pass lätta att minsta gren knappt böjer sig när dom landar mellan det fallande lövverket.
Nötväckan vittjar en grov björk på några frusna småkryp, som försöker gömma sig bakom nävern. Det är tyst i skogen. Så tyst att jag kan höra löven landa på marken. Hösten bromsar upp allt levande och naturens skönhet skiftar ännu en gång.
Nattens gäster har lämnat spår efter sig. Vildsvinen har plöjt upp gräsmatta, mossa och diverse andra ytor för att leta föda. Vi har en liten kamp, svinen och jag. Det dom plöjer upp välter jag tillbaka och försöker vinna över deras idoga arbete. Jag tror mig aldrig kunna vinna, men jobbar på att återställa naturen i bättre skick. Vad nu menas med bättre skick. Vi människor tuktar naturen på den lilla plätt som vissa av oss förskanskar. Gör det framkomligt och lite bättre, med våra mått mätt. Samtidigt fäller bävrarna träd på träd för att överleva. Vi människor tar oss en kopp kaffe och en äggmacka för att orka hugga mer ved så att vi inte ska frysa när frosten börjar lägga sig som ett silvertäcke över Vår Herres hage.
Tänk om det hängdes upp en gigantisk ”talgboll”, med något ätbart, på torget i Finspång. För att mätta och få invånarna att överleva vintern. Skulle vi göra som fåglarna och dela med oss av maten? Skulle kommundirektören fördela smulorna till musik av musikskolans elever? Gun Axelsson hålla brandtal och påtala historiens gång om när allt var mycket bättre på 80-talet? Inge Jacobsson berätta skrönor om hur Finspångspartiet blev hans räddning från kiosken i Rejmyre? Borta vid Systembolaget hörs en röst skrika; - Saft! Det är Per-Åke Andersson som bjuder på hemkokt, som ett bättre alternativ än det procenthaltiga.
Förlåt, mina tankar far iväg... Den friska luften, den förrädiskt höga höstluften, får min fantasi att skena iväg. Mer än vanligt. Tankeflykt från verkligheten är viktigt. Skogens lugn och tystnad helar och läker, sägs det. Mina egna tankar får ett större utrymme när ”bara” skogen är min vän. Ego-boost? Ja!
Utanför mitt fönster har en rosenbuske fött sina nypon. För några månader sedan såg jag rosorna slå ut. En blomma blir till en frukt eller ett bär. Vi människor föds till människa och förblir en människa, från start till mål. Ändå tror vi oss vara dom klokaste varelserna på detta klot. Fan tro´t...
Alla dessa rader, bara för att jag nyss hängde upp en talgboll till mina vänner.
Livet är fantastiskt! Tack!