Ibland träder jag över tröskeln till något litet cafe´ eller konditori, bara för att skämma bort mig själv. Belöna mig och lämna tristessen för ett ögonblick. Förföriska bakverk frestar mig bakom putsade fönsterglas. Ofta blir det en ostmacka och någon nötkaka. Emellanåt en kokostopp. Kokostoppar har jag ju kvar mellan tänderna mycket längre. Till samma pris.
Nu har ju semlorna redan gjort sin entre´ och saluförs i allehanda formationer och smaker. Semmelwraps!? Nämen! Det är ingen vanlig hetvägg precis. Nymodigheterna vet inga gränser...
Sorlet en eftermiddag, med skollediga ungdomar, får mina tankar att minnas cafeterian på min ungdoms ungdomsgård. Fnitter, killsnack och en samtalsnivå som gör alla oss andra delaktiga i hemligheter som får somliga att rodna. Vid ett bord sitter en ensam kille, i samma ålder som flickorna, och knappar på sin telefon. Hans öron ser ut att växa under mössan han har på huvudet. Kanske sitter han och uppdaterar sin Facebooksida med inputs från tjejernas vidlyftiga historier.
Vid ett annat bord sitter ett medelålders par och smeker varandras händer. Nykära ser dom ut att vara. Små generade blickar sänds över bordet och signalerar en nyfunnen samhörighet. Kanske har dom mötts på en datingsida på nätet. Ensamheten har drivit dom ut på cybernätet för att försöka träffa en människa som kan mätta deras längtan som bultar i deras bröst. Några meddelanden mellan två datorer och en ny värld öppnar sig.
En äldre dam sitter ensam och bryter en havrekaka i små bitar. En kopp kaffe lämnar en ånga upp mot konditoriets tak. Inte en smula förfars. Pekfingret blöts och fångar upp alla smulor och förs till munnen. Halva kakan lindas försiktigt in i en servett och läggs i handväskan. En kaka kan räcka länge och skänka njutning om man bara håller igen en aning. Här sopas inte ens några smulor ner på golvet!
En ung kvinna kommer in med sin barnvagn. Knappt hinner hon sätta sig innan hon tar fram sitt ena bröst och ammar sitt hungriga barn. En caffe latte till mor och bröstmjölk till barnet. Mitt i allt detta hinner hon ta en selfie. Ammandes. Ett klick, några ord och snart landar bilden i x antal telefoner eller dylikt. När jag var i det barnets ålder så gick det, minst, en vecka innan far och mor kunde se vad dom då fotograferade.
Jag tar mig en tretår bara för att slippa ge mig ut på glashala trottoarer. Försöker läsa några rader ur Albert Vikstens lilla bok; Tankar vid en dödsdömd sjö. En tunn bok med 51 sidor som rymmer en hel värld. Små filosofiska tankar om vattnets betydelse för alltings överlevnad. En bok som kom ut 1956 och inte togs riktigt på allvar. Viksten ansågs vara en en naturromantiker. Till och med en hopplös sådan. En annan slags hopplöshet sprider sig numer väldigt fort om vi inte motar Olle i grind och själva åker ut med badvattnet. Allihop!
En stamgäst gör entré. Letar upp sin plats och placerar ut alla kassar och påsar som ett skydd mot världen och oss andra. Omständligt hämtas en kopp kaffe. X antal sockerbitar åker ner i både kopp och kassar. Darriga tunna händer vevar sockerbitarna till ett intet och lite till. En medhavd konsumbulle smulas sönder och lyckan ser ut att vara landad i en stamgästs närhet.
Själv bläddrar jag lite i min medhavda bok och längtar ut till sjöarna vid min lilla stuga i skogen...