Nu har vi gjort det igen. Vi gör det en gång om året och varje gång har jag efteråt funderat på varför vi gör det. Är det för att få spänning? Nej det kan jag väl inte tycka, så vidare värst spännande är det då rakt inte. Är det för att få en annorlunda upplevelse? Nej absolut inte, det är som jag kan se det samma år efter år. Är det för att vi ska känna oss nöjda efteråt? Nej, för min del är det precis tvärt om, jag känner mig oftast mycket missnöjd. I år stod vi i kö i en timme och sedan var kalaset över på en kvart. Vad är det då som gör att vi år efter år står i kö i en timme för att få målet överstökat på endast femton minuter?
Jo, men visst är det väl lite spännande att se vilka nya smaker de har i år och i år kanske vi sitter inne, förra året satt vi ute. Det är ju galet vad upplevelse vi kan få bara genom att byta miljö och när magen är mätt så måste man väl säga att man är nöjd? Ja, det kan jag hålla med om, men oftast så är man inte mätt, man är proppmätt. Jag talar naturligtvis om ett ställe som ligger cirka en timmes bilfärd från Finspång. En liten stad som på sommaren blomstrar upp och som har blivit ”stor” och känd både för sin kanal och sin glass.
Jag har i sommar fått lära mig en helt ny sida av mig själv, eller rättare sagt jag har fått svar på varför jag känner som jag gör. Jag tycker inte om att resa, jag är otroligt hemmakär och reser bara bort i nödfall. Men det jag nu förstår att jag uppskattar, är när jag ”kommer tillbaka”, när jag kommer till platser där jag redan varit och känner igen mig. Jag har ett paraplyperspektiv över det område jag kommer till. Kan det vara därför jag tycker om att åka tillbaka och äta glass på samma ställe år efter år?
Jag har i sommar nu redan varit på Cypern två gånger, det är två gånger innan min planerade resa dit. Nu längtar jag dit till min tredje resa, för nu hittar jag i området och har till och med lärt känna lite cyprioter. Kan låta tråkigt och inte så äventyrligt, men jag är inte så äventyrlig av mig. Jag tycker om utmaningar, men vill samtidigt känna mig trygg. En utmaning som jag kommer att möta i sommar är när jag ska till Sandviken och instruera på ett konvent. Det är en utmaning som jag längtar till. Jag längtar för jag känner mig trygg med uppgiften jag kan det jag ska göra där. En före detta chef sa en gång till mig att det hörs så väl på mig om jag kan det jag pratar om eller inte. Jag kan liksom inte bluffa att jag kan något jag inte kan, jag skulle aldrig bli någon bra politiker, eller?