Trots allt insamlat betygsunderlag, trots 22 år inom yrket, trots kollegers stöd och skolverkets support är det klurigt. Man vill ju vara lika rättvis som kung Salomo och lika sakligt objektiv som en telefonkatalog. Den här tiden på året känner jag mig underavlönad och utarbetad. Jag förbannar mitt yrkesval och sliter mitt hår.
Men betygen glider in i det högteknologiska datorsystemet så fint. Trycket över bröstet börjar lätta, det här går ju bra! Det blir många fina betyg. Skönt!
Betygen som sätts på avgångseleverna blir ett kvitto på att eleverna lärt sig massor. Att de har utvecklats och kan resonera på en helt annan nivå än när de kom som små nyfikna förstaårselever för nästan tre år sedan. Bra teamwork ligger bakom och tusentals timmar av samtal och peppning.
Solen skiner och treorna ägnar sig åt sina studentbestyr. Det är spex och lekar och baler, fester, tal och mycket skratt. De sista proven är skrivna och livet efter gymnasiet hägrar.
Elevrådet bjuder på glass. Det blir många samtal i korridorerna om framtiden, plugg, sommarjobb med mera. Känslan som funnits före betygen sattes byts ut mot en helt annan, härlig känsla. Bra jobb man har. Tänk att jag får betalt (nåja!) för att ägna mig åt det här, inte illa. Livet på Bergska gymnasiet är ändå fint.
Snart skingras eleverna. En del börjar jobba, många pluggar vidare. En del reser utomlands. Några gör lumpen. Jag är glad för deras skull. Att ge sig ut i livet efter gymnasiet är kul och spännande. Efter tre år är det dags att dra vidare, inte stanna upp utan dra nytta av sina kunskaper och få tillämpa dom. Naturligtvis är det vemodigt.
När man jobbar tillsammans under tre år bygger man upp en relation. Men banden klipps inte helt och hållet. ”Du kan ta en elev från Bergska, men du kan inte ta Bergska från eleven”, som djungelordspråket lyder.
Det är häftigt att se när gamla elever gör karriär och får barn, bygger relationer, odlar sina intressen och växer som människor. Många kommer tillbaka för att fika med sina gamla lärare och ta ett snack. Men gud vad gammal man känner sig när ens gamla elever skaffat sig dubbla utbildningar, gift sig, köpt villa och vet mer om sjuttiotalsmusik än en själv. Då känns det som ens eget liv rör sig långsammare. Men det är så det ska vara. Vi lärare har gått från att vara forwards till att coacha. Den tuffaste tiden under läsåret, den när betygen sätts, är även den mest belönande.