”Du har tur du som…”
I förra veckan fick jag denna kommentar av en kär kollega som suckade och menade att hon nog inte hade lust, eller inte tid, eller kanske varken lust eller tid.
Det kanske är så, att jag har tur och att det ger mig en fördel.
Jag kan nog egentligen inte själv se det som tur, men visst är jag glad att det är som det är, att det för mig inte tar emot, jag har alltid lust och tid. För mig är det livsnödvändigt och jag kan inte leva utan det, jag är beroende av det.
Är det tur?
Man kan vara beroende av många olika saker och i alla dessa fall är det noga att poängtera att lagom är bäst.
Jag har överkonsumerat mitt behov och det får jag till viss del lida av nu när jag blir äldre, när kroppen inte längre är ung och smidig.
Men jag är ändå glad för allt jag gjort, det har gett mig så många stunder av enorm lycka. Det jag skulle kunna kalla tur är att mitt behov aldrig eskalerade till ett beroende av den grad att det blev sjukligt.
Överdriven mängd träning räknas idag inte som en beroendesjukdom men kan vara nog så farlig och har likheter med drogmissbruk.
I dag är ett inaktivt liv mer alarmerande problem, men att vara träningsberoende kan leda till både fysiskt och psykiskt lidande och kan skapa stor inverkan på människors liv. Inom idrottspsykologin kan man prata om positivt beroende och negativt beroende. När man har det förstnämnda har man förmåga att kombinera livet runt omkring träningen med själva träningen. I det andra fallet har träningen fått full kontroll över personens liv och man har svårt att släppa något annat in i livet, det är endast träningen som styr hur dagen kommer att se ut. Jag har haft tur, så långt har det inte gått, att jag avskärmar mig och styr min dag EFTER träning, jag styr upp min dag MED träning och det är skillnad.
”Du har tur du som tycker det är roligt att träna”. Ja, jag älskar verkligen att träna och jag är lycklig över att det är så, för det är livsnödvändigt för våra kroppar att utsättas för både styrke- och konditionsträning och då inte bara vardagsmotion. Jag går hela dagen och längtar till kvällens träningspass och om något tar emot tänker jag direkt på kvällens träning, för då vet jag att jag får en belöning, jag kommer ha roligt.
Men om något inträffar som gör att jag inte kan träna en dag, så gör det mig inget. Det är det som är sunt beroende, att känna behov men kunna avstå utan konsekvenser. Jag har nog tur att jag har ett beroende som för något positivt med sig, jag tar hand om min kropp och ser till att den kommer kunna bli äldre, tack vare träningen.