För snart tre år sedan tog jag mod till mig och hoppade.
Jag hoppade utan fallskärm och har fallit länge.
Under mitt fall har mycket hänt och jag har på vägen, ett par gånger stannat upp och fallet har minskat för att sen öka igen. Men nu har jag till slut landat.
Jag står åter med båda fötterna på jorden och njuter. Livet runt omkring mig vill inte alltid mig väl men om jag ser till mitt hopp jag gjorde för snart tre år sedan, så har jag landat.
Vad var det då som gjorde att jag tog det där steget över kanten och hoppade?
Jag hade mitt drömjobb och en chef som var helt underbar, men en omorganisation medförde att min chef sa upp sig och i och med det blev det en omorganisation i omorganisationen.
Ja, ni hör, kan det bli bra?
Jag trodde inte på den nya organisationen, men min nya chef övertalade mig att stanna. Jag sa att jag stannar ett halvår för att se om det blir bra. När ett halvår gått och jag inte såg någon positiv utveckling i den nya organisationen, sa jag upp mig.
Jag har senare hört att jag fick sparken. Det är inte min förlust att någon säger så för jag vet ju att det var jag själv som stod för avgörandet och inte någon annan som bestämde.
Vad kan ligga bakom det ryktet? Avundsjuka?
Kanske, men det bjuder jag på för jag lever livet och är mycket nöjd.
När jag slutade trodde jag att jag hade mitt drömjobb och det hade jag kanske, men de arbetsuppgifter man utför är inte allt för att man ska trivas på jobbet.
Jag har funderat mycket på vad det var som var fel, vad det var som gjorde att jag inte ville vara kvar utan tog beslutet att säga upp mig, mina arbetsuppgifter var ju så rätt.
Jag vet nu vad det var som saknades, nu när jag landat och har både arbetsuppgifter jag brinner för och arbetskamrater som är helt underbara, nu vet jag vad det var som gjorde att jag sa upp mig.
Arbetsuppgifter är en del men det är även en viktig detalj till som måste finnas för att drömjobbet ska vara ett faktum, arbetskamrater som förgyller dagen.
Så här i efterhand kan jag se att innan jag hopade den där vinterdagen hade jag sakta men säkert blivit en person som jag inte längre tyckte om. Jag var inte samma person som när jag sex år innan antog utmaningen att axla det som jag trodde skulle bli mitt drömjobb. Nu har jag hittat tillbaka och känner åter igen den Anna jag vill vara.
Undrar om mitt fall verkligen slutar här, om jag verkligen har landat för gott.
Jag kan nog tänka mig att hoppa igen, men den här gången ser jag till att ha fallskärm på mig.