Jag har tidigare skrivit om min oerhörda förtvivlan över att inte kunna få träna som jag brukar.
Under hela våren 2017 fick jag olika behandlingar för ett knä som inte alls ville hänga med. Dock blev jag bara sämre och sämre, det slutade med att jag i början av sommaren fick totalt rörelseförbud.
Mitt humör sjönk i takt med att dagarna gick men till slut kom dagen då jag skulle få börja röra mig lite försiktigt igen. Jag tog det säkra före det osäkra och bestämde mig för att kontakta ytterligare en sjukgymnast.
Sagt och gjort, jag bokade tid. Efter det besöket blev jag dock uppringd och ombedd att komma tillbaka för några uppföljande kontroller. Jag fick då möta ytterligare en ny sjukgymnast och när jag efter besöket lämnade hen, brann tårarna i ögonvrån, väl i bilen rann tårarna i floder nerför kinderna.
Trots alla undersökningar, visste de inte orsaken till min värk och det är då de tar fram den, diagnosen som de tar till när inget annat går att förklara, artros. Hen sa att även om röntgen visade att det inte var artros och jag saknade många symptom på artros, kunde det vara det. Sjukgymnasten frågade vad det var för övningar jag gjorde när jag tränade. Jag visade upp några stycken och hen tittade på mig och sa, ”ja men du är ju 50 år då får man räkna med artros”. Det var då det började bränna i ögonen och jag fick kämpa mot tårarna. Det enda jag kunde tänka var, jag har INTE artros.
En kompis till mig gick med artros i ett knä i tre år innan de upptäckte att artrosen var ett korsband som var av. En annan kompis tränade många år sitt artrosskadade knä med vissa rörelser tills de upptäckte att artrosen inte alls satt där de först sa utan på ett annat ställe i knät, då fick hon ändra sina övningar. De första övningarna som hon gjort under alla dessa år har inte gjort skada men heller inte nytta då artrosen inte satt där de först trodde. Jag är säker, om ytterligare ett par år har det aldrig funnits någon artros alls i hennes knä.
Jag åkte hem med tårarna rinnandes nerför kinderna och bestämde mig, jag ska visa att det inte är artros. Samma dag tränade jag ett tufft konditionspass och fortsatte med det flera gånger i veckan hela sommaren. Jag blev bara bättre och bättre och nu kör jag för fullt. Orsaken till mina knäproblem försvann två veckor in på min semester, de vara alltså jobbrelaterade. Jag lider verkligen med alla som har artros, för det finns många som verkligen har det men jag lider nästan ännu mer med alla som får diagnosen felaktigt. Kan det vara så att när man inte hittar någon orsak till ett problem, lätt kan lösa det med att säga att det är artros? Hårda ord men tänkvärda.