– De som säger så har nog inte tänkt igenom helheten riktigt ordentligt, sa Lasse med ett snett leende när vi sågs hemma hos honom och Irene i deras juligt ombonade hem på torsdagseftermiddagen. Han skulle mycket hellre vilja kunna gå som förut istället för att åka i elmoppen. Det är först de sista två, tre åren som värken i ryggen, benen och fötterna har blivit så illa att han inte längre kan gå.
– Diabetes har jag haft i fyrtio år och den har jag lärt mig att hantera. Men det kan ju komma mycket annat med sjukdom och elände i följe med diabetesen och det är väl det som har hänt mig, sa Lasse Eriksson.
Han och hustrun Irene flyttade till en stor tvårumslägenhet på Högby för sex år sedan. Högbys 55 plus-boende är mycket populärt i Finspång. Irene och Lasse fick stå i kö nästan tre år innan de fick en lägenhet.
– Vi trivs väldigt bra. Det händer alltid saker. På morgonen idag var barnen från Finbo förskola och lussade för oss och i går eftermiddag var det en dam som spelade piano och tidigare på dagen var det en som berättade om Peru. Varje morgon åker jag ner till Träffpunkten som finns i mittenhuset och dricker morgonkaffe tillsammans med andra som bor här. Vi brukar vara runt 15 personer som umgås och pratar, berättade Lasse Eriksson.
Han föddes i Stockholm en gång i tiden men familjen flyttade snart ner till Katrineholm. Redan i skolåldern började Lasse Eriksson att måla tavlor.
– Det var ett stort intresse hos mig. Jag kunde måla en sju-åtta tavlor i veckan ibland. Jag satt och målade hela tiden, sa Lasse.
Han vet inte riktigt varifrån det starka konstnärliga intresset kommer.
– Min mamma var född 1898 och hennes pappa var kakelungsmålare. Vilket definitivt var en konstnärssyssla på den tiden. Men vare sig min mor och ännu mindre jag själv har eller hade några minnen från honom. Han dog nämligen redan när mamma var fyra år, sa Lasse Eriksson.
Runt tusen tavlor har han målat under åren. Alla är sålda utom två stycken som hänger i lägenheten på Högby. Lasse visar mig en av dem som hänger precis invid oss i rummet där vi sitter och talar med varandra. Det är en mycket vacker tavla där man ser konturerna av en kvinna som sitter på en stol.
– Inte ett enda penseldrag har gjorts på den tavlan. Jag har skapat den med en palettkniv, berättade Lasse.
Han lockades till Finspång av ett erbjudande om arbete som chef på Dalsy syfabrik som låg där ICA Hårstorp nu har sin verksamhet. På fabriken syddes arbetskläder och jeans. Lasse stannade i 13 år på Dalsy, då fabriken lades ner. Det där med fabriker som lades ner hade han varit med om förut.
– Jag utbildade mig till skräddare och arbetade med herrekipering i Katrineholm. Sedan värvades jag till Enköping som chef för en fabrik som var en filial av Konsums varumärke för arbetskläder "Slitman". Det var ett 80-tal anställda i firman som efter några år lades ner för att slås ihop med en annan Slitman-fabrik i Sala. Jag ville inte följa med till Sala, så jag slutade, berättade Lasse Eriksson.
När jag sitter där i skymningen och lyssnar på Lasse så imponeras jag av hans arbetssamhet, av allt han hunnit med att göra och av hans goda humör.
Lasse säger att en av hans livs röda trådar har varit "tidsstudier".
– Under ett par år har jag haft som yrke att vara just tidsstudieman. En firma i Mjölby hade installerat en helt ny produktionslina och alla ackord behövde räknas om så att priserna blev rätt. Men faktum är att alla mina jobb som fabrikschef och produktionschef och liknande uppdrag egentligen har handlat om att priserna för arbetet ska vara rätt. Det är ju också om dessa priser för arbete som många konflikter handlar om. Tidsstudiemän är sällan särskilt populära personer, sa Lasse och log i mjugg.
Han säger sig inte ha haft några stora problem i sitt prismätande ute i industrin.
– Jag är av den åsikten att folk som arbetar bra ska ha betalt medan jag inte är lika positiv till de som inte gärna åker snålskjuts på de som arbetar hårt, sa Lasse och såg bestämd ut.
Irene och Lasse har två vuxna barn som bor i Finspång. Häromdagen var ett barnbarnsbarn och hälsade på i lägenheten.
– Jag har haft ett jäkla roligt liv. Av påhugg och inhopp jag bland annat haft på Fonus och på ambulansen på Gösta Jonssons tid här i Finspång så har jag också lärt mig att inte vara rädd för döden, sa Lasse Eriksson med trygg röst.