Håkan Nilsson bor i Dråsa södergården utanför Tjällmo där det fasta kopparnätet och telefonstolparna nu plockas ner. Han minns att de hade telefon när han var liten. 1950, när han var sju år, flyttade familjen och där fanns telefon redan indraget i huset.
Annat var det för hans farmor och farfar på 1920-talet. De hade ingen telefon så hans farfar gick till grannarna och lånade deras.
– Farmor tröttnade på att det tog så lång tid innan farfar kom hem igen, så de skaffade telefon. Men då kom grannarna till farmor och farfar för att låna deras telefon och dricka kaffe. Så jag tror aldrig farmor var riktigt nöjd ändå.
Ett annat minne han har är hur telefonlinjen blev överbelastad ibland.
– Dagen före älgjaktspremiären kommer jag ihåg att det inte gick att ringa, det var fullt på linjen.
När man ringde slog man inte ett telefonnummer som idag. Då var det de runda snurrbara nummerskivorna med hål som gällde. Ville man ringa utanför sitt lokala område hamnade man hos växeln som kopplade vidare till rätt hushåll.
Och telefonnumren var väldigt korta.
– Jag minns fortfarande vårt telefonnummer Hågra 25, och numret till Gustafssons affär i Tjällmo var nummer 6.
Ville man ringa ett rikssamtal var det ytterligare procedurer.
– Då fick man ringa växeln och meddela vart man ville ringa, så ringde de upp när de kopplat samtalet.
Håkan känner inte att han kommer sakna det gamla kopparnätet.
– Jag tycker det fungerar bra som vi har det nu med mobiltelefoner som man kan ta med sig.