De drar verkligen uppmärksamheten till sig där de går och betar i hagen precis vid infarten på Djuckerövägen. De 13 alpackorna i olika färger som är kvar hemma på Tulo Lankoski lilla gård. En handfull till finns på ett sommarbete längre bort tillsammans med de fyra åsnor som också hör hemma här.
Vid grinden står Tulos särbo Erik och beundrar alpackorna.
– De är helt fantastiska, det är så roligt att iaktta dem. När det blir kväll galopperar de som galningar, säger han med ett skratt.
– Ja, och när de stannar gör de det med ett jätteskutt rakt upp i luften, tillägger Tulo och låter förstå att beslutet hon tog 2011, att skaffa alpackor, var det bästa någonsin.
Då fanns redan några åsnor på gården.
Men det hela började med ett stort hästintresse. När Tulo var 18 år köpte hon sin första egna häst. Det blev ytterligare en, som sedan behövde sällskap. Då kom ett åsneföl in bilden.
– Jag mer eller mindre snavade på det och sedan var det kört. Jag upptäckte att åsnorna var så mycket mer personliga och kramiga än hästar, så till slut sålde jag hästen och åsnan blev kvar, berättar hon.
Snart hade fler åsnor flyttat in men till slut insåg Tulo att det var läge att minska ner på antalet. Följden blev att betet i flera hagar stod orört.
– Jag funderade på får, men de låter hela tiden och så drar de när betet tar slut. Ko? Nej, det är så stora djur, så det gick också bort. Jag fick även förslag på lamadjur, men de är också stora, säger hon.
När hon sedan träffade väninnan som hade alpackor föll så allt på plats. Till skillnad från lamadjur väger alpackorna bara hälften så mycket, runt 75 kilo, och de är betydligt vänligare.
– De är inte så uppkäftiga som lamadjuren som spottar rakt ut om man tittar dem i ögonen. Alpackorna kan visselringen spotta men bara en kompis kommer för nära, de vill inte han någon direkt inpå sig. De är också väldigt försiktiga. De går helst undan om man kommer in i hagen, även om en del är keliga och gärna vill pussas. Men där går gränsen, förklarar Tulo.
Den som vill ha en alpacka får vara beredd att betala alltifrån runt 25 000 kronor upp mot kanske 80 000 kronor beroende på bland annat avelsvärde.
– En obrukbar hingst kan man nog möjligen få för 10 000 kronor, stona är dyrare, tillägger hon.
Så blir det dags att byta hage. Alpackorna vet att något är på gång och ställer sig vid grinden. När Tulo öppnar far de i rasande fart in i den lite större hagen. Några går fram till presenningen som ligger på marken.
– Det har varit en vattenbassäng där, som vi tömt. De älskar att bada och hade nog tänkt sig ett dopp, funderar hon och tillägger att hon aldrig tröttnar på att iaktta dessa djur.
– Jag skattar varje gång när vi klipper dem i början av maj. Då känner de inte längre igen varandra och tittar storögt innan de går fram och luktar. Inte lätt när kompisarna byter frisyr så där.
Ullen som faller till marken blir till garn. Tulo själv har inte riktigt tiden att bereda den till garn, men det finns det andra som gör. Det blir sedan alltifrån från foder i skinnhandskar till rejäla vinterskor som både tål extrem kyla och rejält med regn.
Vad är det bästa med kombinationen av åsnor och alpackor.– Som stalltjej saknar jag nog mest själva stallmyset, det får jag nu utan att det tar en massa tid. Jag har ett heltidsjobb också och vill jag rida finns ju åsnorna.