Självbindaren är en skördemaskin för stråsäd eller liknande odling. Den utvecklades under 1800-talet som en mekaniserad ersättare till liemän och skärvbinderskor.
Den drogs till en början av häst och senare av traktor.
Från mitten av 1900-talet ersattes både självbindaren och tröskverket av skördetröskan som både hanterade skörd och tröskning i en maskin.
Men nu används den gamla självbindaren återigen tack vare några eldsjälar vid lantbruksmuséet i Ljusfallshammar.
– Det är en gammal självbindare från cirka 1950. Den har inte använts på länge. Vi använde den fram till 1965, då det var dags att gå över till skördetröskan, berättar Thomas Carlsson, som driver Ljusfalls gård.
Självbindaren är en i regel tvåhjulig, häst- eller traktordragen skördemaskin.
– Den fungerar som så att säden slås av med klinga som går upp på en matta och därefter görs en nek, julkärve, förklarar Stig Andersson.
Stig, Thomas, Arne Johansson, Jörgen Gunnarsson, Bo Karlsson, Yngve Peterson och Lennart Karlsson har många minnen av självbindaren från sin barndom.
– Jag var en liten bondunge som följde med när pappa körde bindaren, berättar Stig.
– Jag har både kört traktor och bindare. Senaste gången jag körde var 1964 som tonåring. Det blev betydligt enklare när skördetröskan kom för det var mycket jobb med självbindaren, berättar Jörgen.
Thomas Carlsson påpekar att självbindaren är själva förebilden till hur hö pressas i dag.
Nästa lördag arrangeras ”Bondgården förr” vid lantbruksmuséet i Ljusfallshammar. Då finns det möjlighet för alla nyfikna att stifta bekantskap med bindaren som visas upp.
– Självbindare är sällsynta nuförtiden. De används mest av muséer eller hembygdsföreningar.
Handmjölkning, höhässjning, sågverk med tändkulemotor, tröskning, tillverkning av takpannor, spånhyvling, stenkrossning, gengasbil, traktorkortege och massor av djur är exempel på vad besökarna får uppleva vid "Bondgården förr".