När hon var två år dog hennes mamma i tbc och Mona-Lisa blev fosterbarn till ett par i 60-årsåldern, där fanns även en 22 år äldre son som kom att bli Mona-Lisas pappa när fosterföräldrarna dog. Efter några lyckliga barndomsår tillsammans med styvbroder som blev hennes fosterpappa, träffade han en kvinna och gifte sig. När Mona-Lisa träffade hennes släkt började den krokiga och svåra väg som ligger till grund för den bok hon skrivit.
– Jag hade en väldigt brokig barndom och uppväxt och har alltid funderat på hur mitt liv skulle ha blivit om jag inte varit en fosterunge, utan vuxit upp med mina biologiska föräldrar, säger Mona-Lisa.
Det var de funderingarna som hennes sonhustru tog vara på och bad henne skriva ner sin livsberättelse för drygt 20 år sedan.
Mona-Lisa behandlades annorlunda av andra där hon växte upp i trakterna kring Rimforsa, men det är sättet hon behandlades av sin styvmormor som satt djupast spår.
– Det har påverkat hela mitt att hamna på sidan av på något vis, säger Mona-Lisa.
Det hemskaste var när hon under flera år utsattes för sexuella övergrepp av en i styvfamiljen. På sin 17-årsdag födde hon en son som hon genast tvingades adoptera bort.
– Ingen trodde heller på att det var han som var pappan. Det var en tråkig tid, jag tror att de behandlat mig annorlunda om jag varit en "riktig" dotter, nu tystades allt ner och jag fick veta att det var mitt eget fel, säger Mona-Lisa.
Så kom det sig så småningom att Mona-Lisa flyttade till Motala och där träffade en man som visade sig vara en solochvårare av högsta rang. När hon kom hem från BB efter att ha fött deras barn upptäckte hon att sängen var nersolkad och det uppdagades att mannen som sagt att han varit på affärsresor under åren istället hade flera kvinnor samtidigt.
– Vi träffades alla elva kvinnor vid ett tillfälle, säger Mona-Lisa, som kunde genomföra skilsmässan från honom först när han greps av polis när han var på väg att lämna landet, misstänkt för bigami.
I mitten av 1950-talet träffade hon Erling, mannen som kom att ge henne den trygghet och kärlek hon tidigare saknat.
– Det var genom gemensamma bekanta, vi skulle gå Riksmarschen och Erling och jag håller fortfarande på att gå, säger hon och tar kärleksfullt Erlings hand i sin.
Erling arbetade som stins vid SJ och flyttade dit han stationerades. Familjen som utökats hamnade i en etta i Norrköping.
– Jag arbetade skift som textilarbetare och Erling arbetade skift som stins, pojkarna fick ta stort ansvar fast de inte var så gamla, men det blev bra pojkar av dem, säger Mona-Lisa stolt.
Mona-Lisa och Erling gifte sig 1958 och sedan dess har livet varit snällare mot Mona-Lisa.
– Vi har inte haft gott om pengar, men vi har haft roligt. Vi har undervisat i dans på Rikscity genom PRO och vi har spelat bridge, säger Mona-Lisa.
Och så har de tillbringat många lediga stunder i skogen och plockat bär. Sedan hösten förra året bor de på äldreboendet i Krokek. Vägg i vägg och umgås ofta med varandra.
– Det är jättebra här, det finns inget att klaga på. Allting ordnar sig till slut, säger Mona-Lisa.
När jag frågar vad de har för planer för framtiden skrattar Mona-Lisa.
– Tycker du att vi ska sätta upp planer?
Ja, vad skulle ni vilja göra?
– Jo, jag vill till skogen snart och Erling vill se stationen här i Krokek där han en gång i tiden arbetade som stins, säger Mona-Lisa längtansfullt.