Det var när hennes arbetsgivare, Arla, flyttade sin verksamhet från Norrköping till Linköping under 2000-2001, som Gunilla, beslöt sig för att pröva om det fungerade att pendla till jobbet i Linköping, sju mil bort från bostaden i Kolmården. Hon trivdes med jobbet på laboratoriet och med sina arbetskamrater.
- Jag hade precis blivit ensamstående med två barn, som då var åtta år. Jag valde att försöka pendla och började att åka kollektivt.
Nära skog och vatten
Då kunde hon inte heller tänka sig att flytta från huset i Kolmården, där familjen trivdes väldigt bra.
- Jag trivs med att bo utanför stan och är uppvuxen nära skog och vatten. Så när jag hamnade i Kolmården för 20 år sedan, så kändes det som att komma hem.
Så Gunilla började att pendla. Det visade sig att det faktiskt fungerade att åka kollektivt till jobbet i Linköping, även om resorna tog mycket tid och startade tidigt på morgonen, så tidigt att Gunilla inte längre kunde skicka iväg barnen till skolan. De fick själva se till att komma upp på morgonen, för att göra sig i ordning, och sedan kliva på skolskjutsen.
- Som många mammor hade jag ofta dåligt samvete för pojkarna när de var yngre. De fick tidigt lära sig att ta mycket ansvar. Men vi har haft goda grannar i närheten, som har stöttat oss och pojkarna har kunnat vända sig dit, när jag inte har varit hemma. Det har varit jättemycket värt, konstaterar Gunilla.
Fått vänner
I dag är barnen äldre och på väg ut i vuxenlivet. Gunilla upplever mer av frihet i pendlandet än vad hon gjorde när barnen var yngre. I dag kan hon unna sig att koppla av under resorna. Periodvis läser hon mycket, som tidningar och böcker och går igenom dagen. Hon planerar vad hon ska handla eller göra på jobbet. Ibland, ofta på hemvägen, händer det att hon somnar.
Genom åren har hon också lärt känna några andra pendlare, som har kommit att bli nära vänner.
Hemma vid 18
Och visst tar pendlingen mycket tid. Resandet fram och tillbaka till jobbet tar sammanlagt nästan fyra timmar varje dag.
Klockan kvart i fem på morgonen börjar Gunillas dag, då hon stiger upp. Redan halv sex lämnar hon hemmet, för att gå till bussen som har sin hållplats strax utanför husknuten. Sedan väntar ett bussbyte vid Kolmårdens station.
Klockan 6.20 går pendeln från Norrköping och 28 minuter senare är hon förhoppningsvis framme i Linköping. Är vädret okej händer det att hon promenerar till jobbet på Tornby industriområde. Promenaden brukar ta 25 minuter. Kvart över sju brukar hon vara på jobbet.
När hon ska hem är 16.28 det magiska klockslaget som gäller, för då går tåget från Linköping till Norrköping. Sedan beror det på vilken buss,som hon hinner med. En buss går 17.05 eller den långsammare 432-an, som går fem minuter senare och som kör via Åby.
- Jag brukar vara hemma strax efter klockan sex på kvällen, om jag inte tränar, handlar eller fikar med någon kompis, berättar Gunilla.
Stressar inte
Som rutinerad pendlare, för sedan 1990 har hon pendlat till Arla, först i Norrköping och nu till Linköping, så blir hon numera sällan upprörd över förseningar eller över kalla vintrar som ställer till det och gör att hon kommer försent till jobbet.
- I början blev jag nervig men nu vet jag att det inte tjänar något till. Att inte stressa upp sig, har blivit mitt sätt att klara pendlingen.
Hoppfull
Gunilla ser hoppfullt på pendlingen i framtiden men hon hoppas att det sker en utveckling av buss- och tågtrafiken, så att hela Sverige får leva.
- Det måste finnas matartrafik till alla större linjer i tågtrafiken, annars kommer underlaget att sjunka på en del avgångar. Särskilt människor på landsbygden kommer tvingas att ta bilen för att pendla längre sträckor, istället för att välja de kollektiva färdmedlen.
Om Gunilla kunde ta ett tåg som gick från Kolmårdens station utan att behöva betala dubbla avgifter till SJ och Östgötatrafiken, så skulle hon tjäna minst en timme varje dag i restid.
- Jag skulle också fortsätta att spara vår miljö.