– Det skjuter därborta.
Orden är inledningen på vad som ska komma att bli en helvetesnatt för den polisman, i 30-årsåldern, som var först på plats.
– Jag frågar vem som skjuter och får till svar att det är bröderna som nu sitter åtalade.
Samtidigt svämmar området utanför Muraregatan 84 över av folk som slåss med påkar, träreglar och alla möjliga tillhyggen. Polismannen kommer inte fram med sin bil bland alla människor utan ställer den på gatan och hoppar ur. Bland de som slåss ser han personer från yngre tonåren till betydligt äldre människor.
– Då kommer en liten farbror som verkar vara i 70-årsåldern mot mig med uppriven skjorta och en regel i handen höjd som om han laddar för att slå.
– Jag hinner tänka att jag inte kan slå en liten farbror, så jag avväpnar honom och slänger undan regeln, som någon annan genast tar upp, säger polismannen.
Utanför entrén på nummer 84 ser han ett tiotal personer i bråk, han tar sig ditåt för att se vad som händer.
– Ser att det ligger en man utanför trappan och fast det är mörkt ser jag en pöl under honom och jag förstår att han blöder. Samtidigt fortsätter människor runtomkring att slåss.
Polismannen förstår att det är allvarligt, mannen kan fortfarande prata, men han blöder kraftigt och får trots att han ligger försvarslös ta emot fler slag, så polismannen försöker ta sig tillbaka till radiobilen för att hämta sjukvårdsväskan.
– Jag får slå mig fram genom folkmassan.
Tillbaka hos den skadade kommer den första ambulansen, men samtidigt får de larm om ännu en skadad person - utan puls. Så ambulanssköterskan omprioriterar. Den blödande hos polismannen har fortfarande puls, men inte länge till ska det visa sig.
Polismannen sitter hos den döende och eftersom entrébelysningen är släckt ber han en yngre man hålla ficklampan åt honom, men mannen tar ficklampan och springer därifrån.
– Jag gör hjärt-lungräddning samtidigt som jag hör en större gatsten landa alldeles nära, jag försöker freda mig, men redan här har jag insett att det är försent för mannen jag sitter hos.
Runt omkring slåss man fortfarande. Blödande människor som skriker att de blivit knivskurna, allt är kaos.
– Jag vet inte ens om de uppfattade att jag är polis och jag kunde inte avgöra vem som är på vems sida. Jag försökte freda mig från alla håll.
Den nu huvudåtalade pekas ut av det vittnande polismannen som väldigt aggressiv.
– Han är betydligt längre än de andra, han är i min längd runt 185 cm och jag tänker att om vi ska slåss man mot man då blir det tungt. Men när jag går emot honom backar han undan.
Efteråt slår det polismannen hur få tillhyggen och knivar som hittas inom det avspärrade området. Han uppskattar att ungefär hälften av de som varit på platsen var beväpnade.
Ju fler poliser som anländer till platsen ju färre människor finns kvar. Fyra eller fem personer lämnar platsen via husets baksida. De försöker man spåra med hjälp av polishundar, men spåren slutar i en fyrvägskorsning.
En kvinnlig polis i 30-årsåldern är andra polis på plats. Hon möts av en man som håller upp tröjan och säger att han är skottskadad. Hon får honom att lägga sig ner, ser skadan och trycker ett förband mot såret. En av alla personer som kommer fram för att se vad som hänt presenterar sig men ger inga tecken på att vilja hjälpa till.
– Jag känner inte att jag kan överlämna den skadade i hans vård, så jag sitter kvar och mannen försvinner, säger hon i sitt vittnesmål.
Hon frågar gång på gång människor i närheten om vad som har hänt, om vad som händer. Men ingen vill svara.