Här identifieras tsunamins offer
Att analysera benbitar i dåligt skick och få fram en DNA-profil är ett tidsödande arbete. Ett hantverk.Personalen på Rättsmedicinalverkets rättsgenetiska avdelning i Linköping har fått ett halvår på sig att ta fram DNA-profiler på 600 tsunamioffer. Efter snart tre veckor är de första tolv proverna klara.
- Jag tror att vi kommer att klara av att ta fram DNA-profil på de allra flesta proverna, säger Gunilla Holmlund, biträdande chef på Rättsgenetiska laboratoriet.
Foto:
- Det är för att inte proverna ska bli förstörda, säger Gunilla Holmlund, biträdande verksamhetschef.
Hon är trött. Hela gårdagen har hon jagats av media sedan en felaktighet har publicerats i en av de stora tidningarna. Det är inte heller ett nio till fem jobb hon har.
- Här är mycket frivilligt arbete och många övertidstimmar, konstaterar hon.
Rättsmedicinalverkets rättsgenetiska avdelning i Linköping är enda stället i Sverige som gör den här typen av analyser. UD har lovat att stötta med finansiering, men än så länge har man inte gjort någon kostnadsberäkning för det mastodontarbete som ska utföras under det närmaste halvåret.
- Rent ekonomiskt kommer det inte att bli någon vinst, det kan jag redan nu säga. Men hur det än går kommer vi att höja vår kompetens här i landet. Och det är också värt något. Jag ser det som en ren utmaning.
Mögliga prover
Den 8 april kom plastpåsar fyllda med frysta vävnadsprover till Linköping. Det är de svåraste proverna som kommer hit.
- Vi är bra på svåra prover, säger Gunilla Holmlund. Sådana här analyser utför vi på kroppar som hittas i Sverige.
Några av proverna som kom är mögliga.
- Men det påverkar inte analysen, säger Gunilla Holmlund. Man går ju alltid in i materialet.
Trots det dåliga skicket på proverna är hon säker på att man ska klara av att ta fram DNA-profiler på de allra flesta.
- Det finns alltid flera chanser. Man kan ta material från andra ställen. I värsta fall kan vi begära fler prover från Thailand.
Personalen på rättsgenetiska avdelningen har bara sifferkombinationer på proverna.
- Det känns ganska tryggt. När vi fått fram DNA-profilen skickar vi ner den till Thailand och det är där som själva matchningen, identifieringen, sker.
På plats i Thailand är professor Bertil Lindblom, som jobbat på rättsgenetiska avdelningen sedan 1977.
- Det var ett lyft när han kom ner, säger Gunilla Holmlund. Ett av kraven för att få proverna hit var också att vi skickade ner någon. Enda problemet vi har är att nå varandra när inte någon av oss är upptagen. Annars fungerar samarbetet perfekt. Jag är här och coachar labbiten och han är där nere och sköter arbetet med identifieringen.
Anhöriga ringer
Många anhöriga hör av sig till Gunilla Holmlund, både per telefon och mejl.
- Men jag har ingen kunskap om enskilda ärenden. Vi gör ingen identifiering. DNA-profilen är ju bara en av många delar i identifieringsarbetet. Man tittar till exempel också på längd och hårfärg.
När det gäller de svenska barnen är dock DNA-profilen den tyngsta biten. Det beror på PKU-registret, som innehåller blodprover från alla födda från 1975 och framåt.
Under januari och februari tog rättsgenetiska avdelningen emot prov från närmare 800 anhöriga. Prov vars DNA-profiler sedan jämförs med DNA-profilerna hos tsunamioffren.
Arbetet är tungt. Både rent hantverksmässigt och känslomässigt.
Benbitarna som analyseras kommer oftast från lårbenet.
- Eftersom kropparna är så förstörda gäller det att hitta vävnad som är inkapslad, berättar Gunilla Holmlund.
När man började arbetet försökte man analysera benmärgen. Men det gick inte bra.
- Själva benet är bättre upptäckte vi. Det har gått trögt i början, men vi kommer att bli snabbare. Vid 11 september-katastrofen var det någon som sa "vi får bygga flygplanet medan det flyger". Så är det här också. Ingen har färdiga rutiner för en sådan här katastrof. Vi har till exempel tvingats bygga om våra dataprogram under tiden vi arbetat. Sifferkoderna på proverna var för långa, programmet klarade inte av dem.
Rent hantverk
Det första steget i den långa och komplicerade processen för att få fram en DNA-profil är det viktigaste.
- Det är tungrott, säger Gunilla Holmlund. Man kan inte köra tio prover på stört. Det är ett rent hantverk att få fram materialet som ska analyseras. Man skrapar och samlar ihop, ett prov i taget.
Därefter körs provet i olika apparater, bland annat mångfaldigas DNA-profilen och färgläggs i olika färger och de olika fragmenten sorteras efter storlek. Längden på fragmenten är specifikt för varje individ.
Varje prov körs fyra gånger och till slut kommer alla fyra resultaten upp på en datorskärm.
- Ibland är kanske inte profilen komplett på alla fyra delproven, då får man pussla fram profilen. Det är lite av ett detektivarbete.
När pusslet är klart går Gunilla Holmlund igenom provresultatet ytterligare en gång. Först därefter skickas DNA-profilen till Thailand.
Tungt känslomässigt
Ann-Britt Gladh och Kersti Nordangård sitter framför datorn och försöker pussla ihop de fyra delproven.
- Det som håller en igång är tanken på människorna bakom siffrorna, säger Ann-Britt Gladh och Kersti Nordangård nickar instämmande. Man vet att anhöriga sitter och väntar. Och man tänker på de människor som blivit ensamma kvar i en familj. Hur de varit på semester, hela familjen, och så plötsligt är de ensamma. Det är så stort det som hänt. Man tänker på alla barn som omkommit.
Inte heller Gunilla Holmlund kan koppla bort känslorna.
- Någon kom och visade mig en av de stora dödsannonserna i DN. Men jag vägrar att titta på de där annonserna. Just då satt jag med prover från tre generationer i samma familj. Det räckte för mig. Var och en måste hitta sitt eget sätt att hantera den här katastrofen.
Så jobbar vi med nyheter