"Demokrati är folkförräderi"
- Demokrati! Är folkförräderi!Så skanderades det längs Drottninggatan i Linköping, sedan nazisterna efter tre timmars stillestånd tågat iväg från Borggården.Då längs en annan väg än den avsedda, motdemonstranterna togs med överraskning. Men det skulle bli dramatik även här.
Foto:
Utanför polisens avspärrningar fanns, i den sobra miljön mellan slottet och domkyrkan, några hundra människor. Stor förvåning utbröt, när nazisterna tågade iväg - eftersom marschvägen nerför Storgatan ju alltjämt var blockerad.
Men polisförstärkningar hade anlänt, och nu skulle den demonstration polisen gett sitt tillstånd också bli av. Fast längs en annan väg.
Allmän häpnad
Med ens ser nu våra häpna ögon nazisterna till högljudd kampmusik marschera Storgatan högerut, mot backen nerför Drottninggatan. Och nu blir det fart på oss alla, motdemonstranter likaväl som journalister och fotografer (och vi är också många denna dag).
Över Borggården släpps vi fortfarande inte men springer nu omvägen bakåt förbi biblioteket - för att så efter ett tag flåsande hinna upp nazisttåget i Drottninggatans nedre backe.
Nazistropen skallar, och även om det ju är det öppna demokratiska samhället som vi här ser i funktion - med polisen garanterande en demonstration - så är det ju likväl beklämmande att skåda. Där tågar alltså nazisterna. Och där kommer polisbilarna, med tjutande sirener. Överallt poliser, många med hundar.
Piketstyrkor med sköldar och batonger rusar fram längs Drottninggatan och rensar undan motdemonstranter, som även här försöker blockera vägen - men inte längre förberedda och organiserade. Omkring hundra av dem har ju polisen också redan tagit hand om.
"Nassesvin"
Motdemonstranterna drar sig undan, men nu vräks cyklar ut längs hela vägen. Polisen måste rensa undan dem också. Medan nazisterna, snälla och laglydiga - som väl också var just vad de ville framstå som den här dagen - står där i väntan på att få fortsätta.
- Ni är inte ariska, ni ser ju mongoloida ut! vrålar någon från trottoaren.
En av de halvuniformerade nazisterna lyfter på skärmmössan och visar på sitt blonda hår. Och ropen skallar: "Nassesvin!", "Inga nazister på våra gator!" och annat sådant. Stämningen är upphetsad, man bara väntar på att det hela ska braka loss. Det är nära - men går aldrig över den gränsen. Den här gången gör det inte det.
- Demokrati! Är folkförräderi! skanderar nu nazisterna där de taktfast tågar fram.
Och detta är då deras så att säga tack till det demokratiska systemet som, med sina medborgerliga fri- och rättigheter, tillåter även demonstrationer som deras. Men som de själva skulle avskaffa om de bara fick chansen.
Under polisens skydd - och med en polishelikopter hela tiden kretsande därovanför - fortsätter marschen in till Lilla torget, med Gyllen och de andra varuhusen. Torget spärras av med kravallstaket, som vi alla andra nu får trängas bakom. Och där på torget kommer så småningom nazisternas möte igång.
Här buas det
De har ställt upp sig på led längs med högtalarbilen.
Det framvrålas några tal som vi bara uppfattar bråkdelar av, eftersom de överröstas av buanden och glåpord. Även nazisterna själva måste ha svårt att riktigt höra vad deras ledare säger. Men applåderar rejält gör de förstås.
Vi uppfattar sådant som att "Vi ska se till att svenskarna... Sverige och det svenska... trots allt ska vi... partiet är på frammarsch inte bara här i Linköping...".
- Ett gäng jävla bönder är vad ni är. Bonnjävlar! vrålar en antifascist som tydligen inte gillar bönder heller.
- Ni pratar ju inte ens ren svenska. Ni borde gå språktest, hojtar en annan.
- Ni är inte välkomna i Linköping!
Och så buas det, intensivt och unisont, än en gång hela vägen runt torget.
Får gå i gatan
Allt tar nu sin tid, frammarsch likaväl som återmarsch. Tåget tillbaka sker under samma poliseskort som ditvägen; det hela är förstås något upphetsat men nu rätt så lugnt ändå. Polisen spärrar av, den här gången lyckas vi inte komma nära nazisttåget. När vi försöker hoppar en polisschäfer, lyckligtvis med munkorgen på, blixtsnabbt upp mot oss.
Folk motas bort. Alla utom en flicka i 20-25-årsåldern, med brunt hår och hästsvans, som bestämt protesterar när polismannen ska avvisa henne också:
- Jag är ju nazist. Så jag får gå här i gatan.
Och det var ju också just det, som hon fick. Denna sällsamma dag, när Drottninggatan var nazisternas gata.
Den 29 oktober 2005, lördagen som Linköping sent ska glömma.
Så jobbar vi med nyheter