- Jag lever med kriget
En gång vid ett skolbesök frågade en pojke Sara Leczycka Fransson; - Men du lever ju. Har du inte hittat på alltihop? Sara överlevde Förintelsen och livet i gettot, i polska Lodz. Men det gjorde inte hennes föräldrar och lillasyster, som dödades av nazisterna. - Jag lever med kriget. Det överskuggar allt annat i mitt liv.
Offentlig hängning av judar i Lodzghettot.
Foto:
En stor del av boken handlar om den man som styrde gettot, Chaim Rumkowski. Han utmålas i boken som en stor tyrann, som samarbetar med nazisterna och som förgriper sig på pojkar. Sara har bara svaga minnesbilder av Rumkowski. Hon minns att han körde omkring i sin stora, svarta droska. - Men många tyckte illa om honom. Jag jobbade med en kvinna, som ansåg att Rumkowski var en djävul och nazist. Men så hade hon förlorat sitt barn i gettot.Sara var tolv år när hon stängdes in gettot, med sin familj. Fyra år tillbringade hon och familjen här, tillsammans med 200 000 andra judar. Gettot stängdes i augusti 1944 och kvar fanns då knappt tusen judar. Slava för tyskarna
Judarnas enda uppgift i gettot, var att slava för den tyska krigsmakten. Sara minns att hon vävde mattor och gjorde skor. Lillasyster, som bara var tio år, tillverkade sadlar och pappa, skräddare till yrket, sydde uniformer. Minnesbilderna från tiden i gettot är tydliga. I dag förstår inte Sara hur hon överlevde. Hon minns särskilt trångboddheten, att hon alltid var rädd och hungrig. Matransonen för varje person och dag bestod av en morot och en potatis, en matsked mjöl och lika mycket smör. - Det fanns familjer som gjorde hamburgare av kaffesumpen, som de blandade med lite mjöl. Många barn dog av det. Pappa dog
Från åren i gettot överskuggar hennes pappas död allting. Han dog i TBC och dysenteri. Sara miste inte bara sin far, utan också sin bästa vän.En annan stark upplevelse, är när Sara och hennes lillasyster under en razzia i gettot 1942, blev tillfångatagna av nazisterna. Tillsammans med 20 000 judar skulle de deporteras till gaskamrarna i Auschwitz. De fick tillbringa en natt i fängelse men sedan fick de gå hem igen.- Så efteråt är jag övertygad om att min pappa hade kontakter hos de judar som styrde gettot. Ingen mat
I augusti 1944 stängde tyskarna gettot. Det fanns bara 877 judar kvar. Sara, hennes mamma och lillasyster, hade deporterats till Auschwitz. Här skildes Sara från sin familj. Hon är övertygad om att mamman skickades till gaskammaren, eftersom hon höll sin yngsta dotter i handen. Alla barn skulle gasas ihjäl. Sara blev förtvivlad vid delningen. Hon kastade det bröd som hon hade fått av sin mor, ombord på tåget till Auschwitz, på en tysk soldat. Han svarade med att piska henne. Sara föll till marken, samtidigt som hennes mamma och lillasyster fördes bort. Hon såg dem aldrig mer igen. Veckorna i Auschwitz minns hon knappt. - Men jag tror inte att vi fick något att äta. Ville rymma
Efter veckorna i Auschwitz förflyttades Sara till ett arbetsläger i nordvästra Polen. Här arbetade mestadels unga flickor och kvinnor, som arbetskraft på gårdar och som grovarbetare. I februari 1945 påbörjade Sara tillsammans med 1 500 flickor från arbetslägret, tillsammans med två tyska vakter dödsvandringen till Bergen-Belsen. Det var vinter, kallt och snö överallt, men ändå funderade Sara på att rymma. - Trots allt så kände jag att jag ville leva, nu när jag hade kommit så här långt. Jag levde på hoppet att min mamma kanske levde, trots allt.Rymningen blev inte av. Men marschen tog sex veckor. I Bergen-Belsen inhystes hon i en barack. Hennes jobb bestod av att gräva massgravar och sedan fylla dessa med döda kroppar.Fläcktyfus
Befrielsen kom i april 1945. Tyskarna bar vita armbindlar och Sara vaknade upp, omgiven av sina två döda väninnor. Den upplevelsen tog henne hårt. Kriget var slut men hon var ensam. Hon blev sjuk i fläcktyfus, med hög feber.Så småningom fick Sara erbjudandet om att komma till Sverige. Det var informationen om att Sverige var ett rikt jordbruksland som lockade. Hon hade varit hungrig och svultit så länge. Andra överlevare valde att börja om i USA eller i Israel.Det var först 1947, då Sara var 20 år gammal, som hon kunde börja leva igen. Under åren 1945-1947 tillbringade hon på uppsamlingsläger och olika sjukhus i södra Sverige. Hon hade drabbats av bland annat TBC och fått salmonella. Inga bilder
I Mjölby började hon att arbeta på en skofabrik, träffade sin man och de bildade familj. De fick tre barn tillsammans. - Jag är lycklig för mina barn och barnbarn. Jag skulle inte ha velat överleva själv, inte leva bara för min egen skull. Ibland har känts som jag har stått vid avgrunden, som jag inte har velat leva längre, men så har jag tagit steget över till verkligheten igen.Sara berättar att det inte går en dag utan att hon tänker på sin familj. Hon har inga synliga bilder kvar. Det enda fotografiet som hon hade av sina föräldrar och som hon förvarade innanför sin klänning, rev en tysk soldat sönder framför hennes ögon i Auschwitz. - Jag får verkligen gräva i minnet, för att minnas mamma. Jag ser henne framför mig, där hon provar sin dräkt i pappas skrädderiverkstad. Hon hade alltid hatt och handskar på sig, när hon gick ut. Ibland när jag ligger i sängen och inte kan sova, så händer det att jag tänker på min mamma och hur hon såg ut som ung. Jag drömmer mig bort en stund och blir den människa som jag var före kriget, som hade en familj.Inte troende
I dag är Sara skild och bor i Linköping. Sedan slutet av 70-talet är hon också aktiv i den lilla judiska församling, som fortfarande finns i Norrköping.- Min familj var inte troende och vi levde inte som judar. Mina föräldrar var socialister och min pappa arbetade i den judiska arbetarorganisationen, för att judarna skulle få det bättre i Polen. Mina farföräldrar kallade mig för goj, som betyder ickejude. Jag ville hedra mina föräldrar och det var därför som jag började att söka mina judiska rötter. Jag vill lära mig mer om den judiska historien och om våra traditioner.
Så jobbar vi med nyheter