I går hölls vårens sista partiledardebatt i Riksdagen. Det var den första efter att partierna fått smälta resultatet i Europaparlamentsvalet i maj, och den sista innan riksdagsvalet i september. Därför kom också debatten att präglas dels av en omläggning av positionerna, och dels av försök att hamra ut en riktning att följa i valrörelsen.
Att regeringspartierna följde en gemensam linje var tydligt redan från början - de ville å ena sidan tala om allt de lyckats med under mandatperioden, och å andra sidan varna för splittringen hos oppositionen. Göran Hägglund (KD) liknade de rödgröna vid en hästköttslasagne, och krävde en tydlig innehållsdeklaration, medan Fredrik Reinfeldt (M) talade om "nattliga möten" och om att "chocka svenska folket". Strategin tycks vara att undvika att kritisera socialdemokraterna direkt, och i stället utmåla Miljöpartiets och Vänsterpartiets reformförslag som oförenliga med ett ansvarsfullt regerande.
Med tanke på Miljöpartiets starka resultat i Europaparlamentsvalet kan det vara en farlig strategi. För även om Miljöpartiet under de senaste åren allt tydligare har anslutit sig till det röda lägret, så visar deras opinionssiffror att de kan ta väljare från alla läger; genom att bidra till att ställa MP:s frågor i centrum av svensk politik, riskerar alliansregeringen att dra undan mattan för sig själva. I tisdagens Aftonbladet konstaterade den politiska chefredaktören Karin Petterson att intresset för Anders Borg inte varit så lågt som nu på flera år - det är knappast ett intresse som lär öka om valrörelsen kommer att handla om Miljöpartiets hjärtefrågor.
Oppositionen, å andra sidan, var noggranna med att framställa sig själva som oberoende alternativ med egen politik. Mikael Damberg (S) talade framförallt om skolan, om behovet av reformer och den tvåmiljarderssatsning på skolor i utsatta områden som presenterats under morgonen. Jonas Sjöstedt (V) lyfte vikten av den strejk som just nu pågår på Öresundstågen och föreslog en Lex Veolia för att återställa ordningen på arbetsmarknaden - men även om det var befriande att höra honom tala om annat än vinster i välfärden, kommer det att krävas mer än så om Vänsterpartiet ska lyfta i opinionen till i höst. Det samlade intrycket är att oppositionspartierna tjänar på att gå fram med sin egen politik, och framstå som väl definierade alternativ med olika profiler.
Debattens vinnare, om man i dessa VM-tider skulle utse en sådan, måste sägas vara Gustaf Fridolin och Miljöpartiet. Under hans och Åsa Romsons ledning har partiet tagit två steg till vänster - och hamnat mitt i centrum av den svenska politiken. I en valrörelse som kan komma att präglas av miljöpolitik, feminism och skolfrågor står de starka. Det lovar gott för alla som hoppas på ett regeringsskifte i höst.