Hon är kommunföreningsordförande på Lärarnas riksförbund i Norrköping och bekymrad över läget i lärarkåren. Övergripande hänger en lärarbrist av sällan skådat slag, och när sedan olika incitament genomförs, för att öka statusen och i slutändan få fler att vilja utbilda sig, görs det på helt fel sett, menar hon. Det senaste, lärarlönelyftet, är ett sådant:
– Lärare lämnar sina tjänster i ren frustration! De som inte fått ta del av pengarna känner sig inte uppskattade av sina arbetsgivare, de känner att de blivit bortvalda, säger Miia Austa och fortsätter:
– Det är bra när staten kommer med pengar, men det är illa när så få får del av dem och kommunen inte skjuter till egna pengar. Ett fåtal kommuner har skjutit till pengar, men Norrköping är inte en av dem. Och det är extra illa eftersom vi redan ligger så lågt lönemässigt här.
Redan när staten delade ut lärarlönelyftspengarna till kommunerna, förstod man att pengarna bara skulle räcka till cirka 30 procent av lärarna. Runt 70 procent skulle sålunda bli bortvalda och redan då kunde man räkna ut att det skulle bli gnissel, menar Miia Austa.
– I Norrköping bestämdes att rektorerna fick dela ut mellan minst 1 000 kronor. Uppåt fanns ingen gräns, så länge snittet låg på 2 500 kronor. Det var det snittet Norrköpings kommun ville att rektorerna skulle hålla sig runt.
– Då skulle de räcka till fler. Men som mest kunde ändå bara runt 30 procent få. Det var fruktansvärt! Jag har pratat med rektorer som sa att det var det värsta som de utsatts för. Vissa kanske bara hade varit rektor i några månader, och skulle bedöma vem som skulle få; samtidigt visste det att hur de än gjorde så skulle 70 procent bli förbannade. Även om tidigare rektorer skulle hjälpa till i urvalet blev det en märklig situation.
Lärarnas riksförbund försökte påverka vid förhandlingarna innan beslutet fattades. Några små justeringar fick de igenom, men inte tillräckligt, menar Miia Austa.
– Hur man än gjorde skulle det bli orättvist, och då tyckte vi att det var bättre med en objektiv orättvisa än en subjektiv orättvisa; i stället för att rektorn skulle välja ut de lärare som skulle få, skulle man kunna gå efter exempelvis anställningstid. Då hade inte människor behövt känna sig bortvalda av rektorn. Men nu ville arbetsgivaren prompt att det skulle vara rektorn som bestämde.
Staten hade fyra kriterier, förutom att man skulle vara legitimerad och tillsvidareanställd, varav lärarna var tvungna att uppfylla minst ett; att ha undervisat i svåra elevgrupper, att ha vidareutbildat sig, att vara ansvarig för nyanställda eller att vara särskilt ansvarig för att utveckla undervisningen.
– Om många uppfyller minst ett av kraven, hur väljer man då ut? Man kan inte utsätta rektorerna för att välja ut, och utsätta att duktiga lärare blir bortvalda, menar Miia Austa.
Detta fick inte förbundet något gehör för.
Hon kan se att pengarna påverkat arbetsklimatet på många håll. På vissa arbetsplatser är det tjafs, på en del skolor ligger det och pyr under ytan och på andra har lärare har sagt upp sig
– Det är väldigt synd att utsätta lärare, och rektorer, för det här, säger Miia Austa.
Det här är dock inte första gången Lärarnas riksförbund tycker att det blivit fel när lönerna ska höjas för vissa. För något år sedan handlade det om ”stjärnmarkeringarna”.
– Då fick varje rektor order om att stjärnmarkera cirka 20 procent av lärarna, som man tyckte var bäst. De fick då runt 1 500 kronor extra, utöver lönen som rektorn satt. Då blev det också oerhört mycket frustration i lärarledet: ingen visste varför man fick, eller inte.
Även karriärtjänsterna, i två omgångar, har rört om:
– Där är det lärare som sökt båda gångerna och blivit bortvalda. Ibland uppfattar man det som om det är samma personer som får del av pengarna varje gång, samtidigt som det är många som inte får, trots att man är duktig. Man kan mycket väl ha karriärtjänster, men då måste man vara tydlig med vilka kriterier man går efter, säger Miia Austa.