– I Kvarsebo och Krokek, kan man lägga till, för det var i Krokeks pastorat jag anställdes 1984. Och numera tillhör vi Kolmårdens församling, så nu har jag haft mer eller mindre tjänstgöring i flera kyrkor.
Men mest i Kvarsebo?
– Ja, jag har jobbat mest här i Kvarsebo plus att jag under de sista tio åren även varit präst på Kolmårdsanstalten, under 25 procent av min arbetstid. För att hinna med detta, har jag inte haft några konfirmander sedan dess.
Varför blev du präst?
– Jag är uppvuxen i en familj, där min pappa var präst. Men man kan inte ärva ett jobb, så jag var bestämd att ta ett eget beslut. Först tänkte jag börja läsa juridik på Lunds universitet, men efter ett samtal med en studievägledare, fick jag rådet att börja läsa teologi, eftersom han tyckte att jag verkade intresserad av det. Och så blev det och jag prästvigdes sedan 1975 av biskop Ragnar Askmark i Linköpings domkyrka.
Vad kommer du att sakna mest och minst från åren som präst?
– Jag har ofta känt att jag varit uppskattad och behövd och den känslan tror jag att jag kommer att sakna från präståren. Det jag kommer att sakna minst är den administrativa delen av jobbet, med all pappershantering och organiserande.
Inte syjuntor, som väl också ingått i tjänsten?
– Nej, syjuntor har varit trevligt med god gemenskap och jag är faktiskt fortfarande sekreterare i en syjunta. Dessutom gör de ett mycket fint jobb, genom att samla in pengar till välgörande ändamål. Så syjuntor är jättebra.
Läs mer i lördagstidningen.soren.bostrom@folkbladet.se
011 - 200 448