Så mycket svensk sommar, som det någonsin kan bli. Och här, i lilla Kvarsebo, lägger då bilfärjan från Skenäs till varje halvtimme.
På årsbasis är det sådär 200 000 bilar, som har vägen förbi här. För både en och annan har det då blivit en trevlig vana att stanna till vid Café Säterdalen.
Inuti är det stugtrivsel med mumsiga bakverk och en hel del tidningar. Bland mackorna kan även nämnas köttbulls med rödbetssallad, leverpastej med gurka samt ostfrallor.Cheesecake, jordgubbsmousse och mandeltårta hör också till repertoaren. Samt, självfallet, glass och godis.
Och här finns två uteplatser, en mot Bråviken och bilfärjan, den andra på läsidan.
De bor strax intill, på Säters gård. Där är Birgitta den åttonde generationen – och barnbarnen, som nu också bor där, den tionde. Sedan tidigt 1800-tal har Säter varit i släktens ägo, och kaféet ligger på gårdens mark.
– Det var en granne, Nils Nilsson, som startade kaféet. Det var sedan färjeläget 1959 flyttats hit från samhället, berättar Birgitta.
– Året efter stod kaféet klart. Men han var lite äldre och fick också ett annat arbete. Och då tänkte vi: Ska vi försöka?
Så gick det till, och 1965 var det första året. Förlovade var de då, 19-åriga Birgitta och 21-årige Torsten. Och inriktningen var ungefär som nu; kaffe, smörgås, bakverk.
– I början beställde gästerna genom en lucka, och sedan kom man ut till dem. Men ibland fanns det då inga kvar, för färjan hade varit här och gått iväg. Så var det många gånger. Därför gick vi över till självservering, säger Birgitta.
Att Kolmårdens djurpark också kom igång 1965, bara lite efter kaféet, gjorde förstås inte saken sämre. Genom alla åren har många av gästerna varit på väg till eller från djurparken.
Nu håller de öppet varje dag juni-augusti, och fredag till söndag vår och höst. Och något, som då kommit att förknippas med Café Säterdalen, det är helt klart räkmackorna.
– Ja, dem satsar vi på. Vi köper bara ordentligt handskalade räkor, det är viktigt, säger Birgitta.
Bland gästerna finns förstås en del stammisar.
– Man känner väl igen mer än hälften, säger Torsten. Många är från Stockholm och ska till sina sommarstugor.
– Det är också mycket sörmlänningar, som kommer hit bara för att sitta vid sjön, tillfogar Birgitta.
– Många säger att ska ni inte bygga ut, ni kan ju servera mat. Men nej, då försvinner charmen. Det är så många, som uppskattar just den här miljön. Så här ska det se ut, med pelargoner i fönstren, säger de.
– Ja, det är väl just så här man vill ha´t, säger Torsten. Kunna sätta sig, koppla bort alltihopa, njuta av havet.
Mest celebre gästen måste FN:s generalsekreterare Kofi Annan ha varit. Han var ju gift med en svenska, som hade anknytning till Söderköping.
– Det började med att det kom in ett antal kostymklädda herrar, som gick runt och tittade, säger Birgitta. – Sen kom hela sällskapet. Då satt de på altanen och drack te, och de andra kunderna var förstås helt begeistrade. Men det var inget märkvärdigt med Kofi Annan. Vi hade torrdass här på den tiden, och han skulle absolut dit också.
Ett och annat finns det dock, som gärna kunde få vara bättre.
– Vi har haft flera diskussioner med Vägverket om breddning av vägen. Den har bara två filer, men nu måste bli tre. Idag finns där inte plats för alla bilarna, säger Birgitta.
– De har inte gjort någon ändring på vägen sedan 1960, säger Torsten.
Men framtiden då, Birgitta och Torsten Eriksson är ju inte riktigt lika unga idag som för 50 år sedan
– Det är många som frågar, och vi svarar att vi tar ett år i taget. Vi får se hur vi mår, när det blir vår nästa gång, säger Birgitta.