Kulturgravar får evigt liv

En grav finns kvar i minst 25 år, med eller utan sten. Innan dess får den inte återupplåtas. Men det finns gravplatser som lever vidare, de av kulturhistoriskt värde.

27 juli 2019 19:00

– Så länge det finns en gravrättsinnehavare kan en grav inte bli kulturgrav, men ändå vara av kulturhistoriskt värde, förklarar förvaltningsassistent Anna Tranquist i Finspångs församling.

En besökare kan lätt hitta vilka gravar som är kulturgravar. På en skylt bredvid stenen finns en vit markering.

När vi tillsammans med kyrkogårdsarbetare Lars Svensson vandrat runt på Risinge kyrkogård visar han exempel på de krav som finns för en kulturgrav.

– Alla gravvårdar från tiden före 1850 är automatiskt kulturgravar, men det kan också vara att de har en ovanlig utformning eller unikt material.

En ovanlig titel är ett annat kriterium. Vi hittar bland annat en kalkylator, en bergsfogde, en brukspredikant och en telegrafkommissarie.

Såväl den rikes mäktiga gravsten som den fattiges enkla träkors kan motivera att graven kulturmärks.

På flera av församlingens kyrkogårdar finns grusgravar. Där kan hela kvarter bestå av kulturgravar. Det gäller också linjegravar där ofta de fattiga hamnade. Där står enkla stenar i rad. De döda lades i gravar efter varandra vilket gjorde att äkta makar kunde hamna långt ifrån varandra.

Mäktigast på Risinge kyrkogård är brukspatronen och riddaren Diedrich Reders grav. Han och hans maka ligger i ett ”mausoleum” där kistorna står säkert inlåsta.

Reder var född i Hamburg 1784. Han skänkte marken som Risinge kyrka är byggd på, men dog 1847 två år innan kyrkan stod klar. Tacket blev det väldiga gravrummet.

En kontrast till Jon Karl Johan Björks enkla sten.

– Han kallades "Jolpärajon". Namnet fick han av att han hade en potatis med sig till skollunch. Det är historien jag har hört, säger Lars Svensson.

Personhistoria är alltså en viktig del för att en grav ska bli kulturgrav. Men historien bakom namnen får besökaren själv hitta.

Några dagar senare träffar vi Lars Svensson och arbetsledare Anders Granath vid Skedevi kyrkogård. De inventerar kyrkogården, både efter stenar som behöver säkras och gravar som kan bli kulturgravar.

– Vi har hittat många, säger Lars Svensson när vi står vid den ståtliga stenen på prosten Wåhlins grav. Han dog 1861.

Att vara kyrkoherde eller präst var förr ett bra sätt att kvalificera sig till att få en grav som med tiden skulle bli kulturgrav.

För att en grav ska bli kulturgrav måste beslut först tas i kyrkorådet.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Börje Gavér