Tänka sig, häromdagen sa de äntligen något positivt om skolan på nyheterna. Tydligen trivs svenska barn där och känner sig trygga. Upp till femman tycker de till och med att det som sker där är meningsfullt. Hurra! Sen sjönk visserligen siffran rejält till årskurs åtta, men i den åldern skulle man ju lika gärna kunna sätta upp en skylt i pannan på tonåringen, som säger ”stängt för ombyggnad”. En del andra intressen brukar kunna tränga sig på då.
Men det är faktiskt helt sant, det sker många bra saker i skolan och eleverna är väl de minst kritiska i debatten. De trivs och känner sig trygga och upplever sin tillvaro som meningsfull. De lär sig saker och utvecklas och de omges ofta av oerhört engagerade människor och det glöms alltför ofta bort.
Jag är trött på debatten, på alla experter som vet allt. Ibland önskar jag att jag hade ett annat jobb, ett där inte min arbetsinsats ständigt vägs och mäts och utsätts för andras åsikter. Att arbeta i skolans värld är ofta slitsamt, ibland tröttsamt men framför allt ständigt påpassat. Vi får höra att vi gör fel, fokuserar på fel saker och är otillräckliga. Vi är för släpphänta, det är för dålig disciplin, det är för flummigt och på det stora hela ingen ordning och reda.
Alla har ju själva gått i skolan och vet därför hur undervisning bäst bedrivs. ”Det är väl för f-n bara att säga åt ungarna på skarpen!” är en inte helt ovanlig replik från dem som inte jobbar där, när den ”misslyckade” svenska skolan kommer på tal – vilket den gör, ofta, när man nämner vad man jobbar med. Det är inte världens roligaste partykonversation direkt.
Den absolut jobbigaste kommentaren tror jag ändå är ”Ååååh, att du bara orkar, det skulle jag aldrig göra!” Får de sen höra att man dessutom håller till på högstadiet är medlidandet totalt. Hur kan någon välja att jobba med något så otacksamt verkar de tycka och klappar tröstande på axeln. Dåligt betalt är det också till råga på allt.
Och någonstans gick det ju faktiskt fel när lärar-yrket tappade i status, lärarutbildningarna översvämmades av människor som sökte dit av en enda anledning – det var lätt att komma in – och politiska beslut gjorde att skolan tappade fokus på vad som är viktigt, nämligen att skapa kunniga, ansvarstagande människor.
Kunskap är inget man får utan egen inblandning eller utan hårt arbete. Det räcker heller inte med en egen dator. Kunskap skaffar man sig för att man är nyfiken, för att man tror sig behöva den och för att den verkar meningsfull. Tyvärr har allt för mycket i skolan reducerats till ”skolkunskaper” som inte verkar ha med den verkliga världen att göra och det blir automatiskt tråkigt för att det sker i skolan. Men vi behöver inget medlidande, vi som har förmånen att varje dag umgås med unga människor, vara med där det händer saker. För det gör det, händer saker alltså.
Och det mesta är positivt. För trots alla negativa skriverier pågår det faktiskt inlärning i skolan. Det händer faktiskt att en och annan elev lär sig något och när de gör det är det magiskt. När allt faller på plats, när ljuset tänds i tonåringens ögon och de utbrister i ett ”Aha, nu fattar jag!”
Då ni, vill jag inte vara någon annanstans.