Jag blir lika fascinerad varje gång jag går igenom lådor och garderober och hittar gamla saker och kläder, rena fynden ibland. Men för det mesta infinner sig bara ett enda jättestort varför? Hur tänkte jag? När trodde jag att jag skulle få användning för det där igen? Jag avundas verkligen folk som titt som tätt deklarerar att de rensat i olika förråd och garderober och slängt eller skänkt bort. En del lever efter filosofin en sak in - en sak ut och de åker verkligen till returpunkten med t ex EN uttjänt kudde. Hos mig är det snarare tio saker in och ingen ut. I garaget trängs barnens gamla leksaker med allsköns annan bråte och utrensade kläder, man vet aldrig när de kan komma till användning. Min något mer förnuftiga sida säger ju dock att det förmodligen är aldrig. Det mesta har legat där i flera år och jag saknar det inte. Men det finns ett slags inbyggt motstånd mot att slänga, det är ju inget fel på det. Kläderna är förmodligen omoderna, men väntar man ett tag är de snart helt rätt igen. Gemensamt för alla dessa bra-att-ha-saker är dock att jag ju tyvärr inte minns att jag har sparat dem, så det blir ju liksom ingenting med det.
För ett tag sen hittade jag ett tjockt kuvert i en av mina lådor. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara och öppnade nyfiket. Inuti låg alla papper och all korrespondens gällande en amerikansk utbytesstudent jag hade boende hos mig 1991-1992. Det kändes som om jag aldrig sett kuvertet förut, trots att jag borde stött på det flera gånger under årens lopp. Vi har fortsatt att ha kontakt, den amerikanska tjejen och jag, och i mars var jag på hennes bröllop. Det var fantastiskt roligt att återse henne, men tänk så roligt det hade varit om jag hade hittat det där kuvertet lite tidigare. Eller ännu bättre, faktiskt kommit ihåg att jag sparat allt det där. Då hade jag kunnat ta med det och gett henne de gamla breven hon skrev när hon var femton år, där hon berättade om alla sina framtidsdrömmar och förhoppningar. Man kan ju undra varför jag har sparat det, om inte för ett sådant tillfälle. Ja ja, man kan ju skicka det per post, om jag nu inte återigen glömmer att jag har det.
En del människor samlar systematiskt på saker och de är ständigt på jakt efter sällsynta exemplar. Lyckan när de hittar nåt obskyrt samlarobjekt är total, även om ingen annan fattar tjusningen. Hörde nyligen talas om en kille som samlar på legobitar, inte för att bygga nåt utan för att… ha dem. Han sorterar dem efter färg, storlek och serienummer och lägger allt i påsar som märks upp och försluts. Andra samlar på minnesgrejer, som konsert- eller biobiljetter. Gemensamt är ju att det är just systematiskt. Mitt beteende är bara irrationellt och mystiskt. Det skrämmande är väl vad allt mitt meningslösa sparande ska säga om mig den dagen någon ska ta hand om allt. Någon kommer att undra över gamla restaurangkvitton från förra seklet, blandat med några udda skruvar, en porslinsfigur som bara saknar nån liten detalj - går säkert att laga - plus tusen andra konstiga saker. Ur denna röra kan ju bara en fullkomligt sinnesförvirrad människa framträda. Det är verkligen dags att ta tag i rensandet innan det är för sent!